Meriter

Johnsson, Ivar Viktor, f 12 febr 1885 i Vitt-skövle, Krist, d 16 aug 1970 i Sthlm, Högalid. Föräldrar: stuteriförest Ola J o Ingrid Mathilda Ingvarsson. Studier för G Karlin vid konstindustriella skolan i Lund 02, vid högre konstindustriella skolan i Sthlm 06—08, vid FrKA 08—11, studier i Frankrike 11—12, Italien 13—14 o Danmark 15, bosatt i Sverige från 15, lär i skulptur vid FrKA:s dekorativa avd 18—20, led av Sthlms skönhetsråd 27—55, av styr för Lil-jevalchs konsthall 36—60, av statens konstråd 37—40 o 46—49. Skulptör. — LFrKA 22 (v preses 51), Litt et art 45, Prins Eugenmedaljen 46, fil hedersdr vid LU 31 maj 47, FrKA:s Sergelpris 50.

G 21 juni 12 i Paris m textilkonstnärinnan o målarinnan Svanhild (Vavi) Elina Maria Schlyter, f 10 juli 87 i Karlskrona, d 22 dec 71 i Sthlm, Högalid, dtr till lektorn FD Gustaf Ragnar S o Augusta Elisabeth Cederberg.

Biografi

Då Ivar J och den generation av skulptörer han tillhörde började sin konstnärliga utbildning, befann sig den europeiska skulpturen i ett brytningsskede. Rodins långa herravälde i den franska skulpturen och därmed också över de många främlingar, som sökt lärdom och ledning i Paris, hade lidit mot sitt slut. Rodins s k impressionistiska form, den obestämda, uppluckrade, detaljrika ytan med dess otaliga avtryck av de modellerande fingrarna hade övergivits och efterträtts av en detaljfri, slät yta, som bildade en mycket bestämd gräns för skulpturverkets gestalt. Därmed hade tyngd och massa, som av Rodin snarare fördolts än betonats, blivit betydelsefulla värden i skulpturen. I Paris var det främst Maillol, som förde fram den nya formbildningen; i Sverige var det Milles. De båda hade samtidigt men med skilda förutsättningar vänt sig från Rodin och skapat den nya, i väsentliga drag likartade form, som från seklets första år utmärker deras verk. Maillol var den äldre, men han var under 90-talet målare, och det var genom översättning av Gauguins heldragna linjer och enhetliga färgplan till skulptur, som han givit denna konstart dess nya formbildning. Milles, som i Paris varit Rodins lärjunge, byggde den nya formen på lärdomar av skulpturen i München, främst på Adolf v Hildebrands av den fasta och klara ytan utmärkta skulpturverk.

Före Parisresan var J inte klart medveten om det nyaste skiftet i skulpturens utveckling. De verk han dessförinnan fullbordat utmärks ännu av den obestämda, impressionistiska ytan (bl a Sjuk flicka, visad på De ungas utställning 1909). I Paris tillägnade han sig den ytterst av Maillol inspirerade stilen, som sedan alltjämt, om också med en mycket personlig förtoning skulle bli hans uttrycksmedel. Ett tidigt prov på hans anslutning till denna smak är Kvinnohuvud i ebenholts (1912, Gbgs mus). De studier i Italien, främst i Florens, som följde, synes ha fått avgörande betydelse för hans utveckling. Man har ofta framhållit de starka intryck, han tog av klassisk och arkaisk antik skulptur och av den florentinska renässanskonsten. Med förkärlek har han studerat Donatellos skulpturverk, vilka för honom spelade rollen av en motvikt mot de intryck av den moderna skulpturen som han varit och ständigt skulle bli utsatt för.

Det var med färska intryck av dessa studier, som J efter ett kort uppehåll i Danmark 1915 började sin långa verksamhet som konstnär i Sverige. Han valde gärna ämnen ur antikens fantasivärld, men i den mån han tänkt på arkaiskt grekiska förebilder, förenade han dem med fria rörelsemotiv såsom i Flickan och sjötrollen (fontän i svart granit i Gbg) eller statyetten Segrarinnan (i Malmö museum från 1944). Uppdraget att utföra en serie dekorativa figurer för smyckande av fasadpartier på KTH:s nya byggnad vid Valhallavägen i Sthlm gav honom ett första tillfälle att göra sig gällande. Najaden på delfinen på högskolans gård, som företer ett målmedvetet genomförande av den förenklade formen, är med sin lekfullhet och grace ett av de få tydliga utslagen av ett studium av Carl Milles konst. Till monumentalitet stegras enkelheten i Solen och Jorden, två knäböjande portalfigurer, en manlig och en kvinnlig, som dessutom utmärks av sina med stor säkerhet utformade rörelsemotiv (Hypoteks-bankens hus i Sthlm).

1921 blev ett för J betydelsefullt år. Då tillkom hans så att säga i tävlan med de gamla florentinarna Donatello och Verrocchio skapade David, knäböjande med svärdet i handen (bronsstaty 1923, Helsingborg o Zürich). Här har den förenklande formen blivit ett betecknande uttryck för en förening av juvenil grace och manlig kärvhet. Därmed var J:s ställning i den sv konsten bekräftad. De närmast följande verken Afrodite med den döende Adonis (brons 1923, Gbgs o Malmö museer) och Den vrede Apollo (brons 1927, Norrköpings mus) äger kanske en ännu mer självklar komposition. Konstnären behärskar helt uttrycken för de skilda temperamenten, såväl den känsliga sorgen i Afroditegruppen som den även i vreden bevarade apolloniska måttfullheten i den dock strävt manliga gudagestalten. Lika övertygande har han senare i Kvinna vid havet (krönfigur på monumentet över sjökrigets offer, 1932, Gbg) skildrat den djupa gripenheten inför tragiska förluster.

J har, utom här nämnda skulpturer utfört ett stort antal betydande verk, bl a reliefer i svart polerad stuck i stadsbibliotekets entré i Sthlm med ämne ur Iliaden, utmärkta av sin sammansatta rörelse (1927), Karl XI :s staty i Landskrona och Kungen rider sin Eriksgata (i Marabous anläggningar i Sthlm, 1946). Mycket belysande är monumentet över Tycho Brahe på Ven, utfört på 30-talet men uppställt först 1946. Statyn av den mot himlen blickande astronomen ger oss nämligen tillfälle till jämförelser med den egenartade tyske konstnären Ernst Barlachs och Carl Milles skulpturer av astronomer. Med Milles nakna figur (mus i Philadelphia, USA) har J:s staty endast den mot himlen riktade ställningen på kropp och huvud gemensam. Uppenbarligen har J däremot tänkt på Barlachs stående bild av en astronom, som utmärks av en för denne mästare mycket ovanlig naturalism. Han har förstått att genom utnyttjande av den historiska dräktens former och det starkt särpräglade huvudet förläna sitt verk en beundransvärd uttrycksfullhet. Hans Tycho Brahe är visserligen liksom de äldre mästarnas astronomer försjunken i betraktandet av den ofantliga, synliga världsrymden som allmaktens symbol. Men han ger inte som dessa uttryck åt ett panteistiskt uppgående i alltets gemenskap. Genom den betonade personliga energin vill han tvärtom beteckna människans aktivitet även i hennes förhållande till alltets övermakt. Som skulptural porträttkonstnär har J utfört en betydande insats. Han är mästare till några av vår konsthistorias allra märkligaste porträtt. Här må nämnas Per Albin Hansson (1925), Ivar Bendixson (1927), Martin Olsson (1942) och Prins Eugen (1942). Formens förenkling är i flera av porträtthuvudena nästan virtuosmässigt förd till det yttersta. Med ett minimum av detaljer har han skapat såväl likhet med modellen som utpräglad karaktär.

J och hans jämnåriga var födda tio år för sent för att kunna vara med om att föra fram den nya stilen. Vid den tid då de började sin konstnärliga utbildning var Milles redan härskande i den sv skulpturen. Han var visserligen vägledande och inspirerande men utgjorde tillika en övermakt, som kunde förlama de ungas utveckling till ett självständigt skapande. Det är otvivelaktigt ett bevis på den inneboende konstnärliga kraft, som J ägde, att han förmådde tillgodogöra sig lärdomarna av Maillols och Milles verk men samtidigt forma en stil, som var hans egen. Det lyckades honom genom en klokt vald studieväg men främst tack vare hans sällsynt väl avvägda temperament. För den, som personligen kände J, syntes hans lugn, hans lågmälda godhet och ständigt jämna lynne röja ett sinne, som förunderligt väl kunde förenas med Maillols stora, enkla och enhetliga form. J:s skulptur kom också alltid att utmärkas av den fast och bestämt avgränsade, släta ytan och betoningen av tyngd och massa. Men dessutom äger hans verk till skillnad från Maillols mycken dramatik och uttrycksfullhet, egenskaper, som man inte lätt anade av hans personliga framträdande. Å andra sidan ger han inte sin dramatiska fantasi någon obegränsad frihet. Han är ingen experimentator som Milles, vars skapande bestod av ett nästan vulkaniskt utkastande av skisser, utgörande ett otal variationer av det avsedda temat. Den starkt behärskade J var från början av varje arbete fastare bunden av den mera bestämt uppfattade slutliga gestalten. Han gav både personligen och genom sina skulpturer den som kände honom ett intryck av att gå direkt på slutmålet utan det prövande av en mängd alternativ, som utmärker sådana konstnärer som Milles och Ragnar Östberg. Hans gestaltningar har ofta ett drag av övertygande självklarhet.

Författare

Henrik Cornell

Arkivuppgifter

En saml skisser o utkast av J i Arkiv för dekorativ konst, Konstmus, Lund. Brev från J till prins Eugen på Waldemarsudde.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Inbjudn till drsprom:er [vid LU] ... den 31 maj 1947 (1947); N Sjögren, I J (1934); SKL o där anf källor; Väd 1969.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ivar V Johnsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12179, Svenskt biografiskt lexikon (art av Henrik Cornell), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12179
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ivar V Johnsson, urn:sbl:12179, Svenskt biografiskt lexikon (art av Henrik Cornell), hämtad 2024-04-26.