Meriter

3. Knut Gillis Bildt, den föregåendes broder, f. 13 juli 1854 i Stockholm. Åtnjöt enskild undervisning; genomgick klasserna 6:I och 6:II vid Stockholms gymnasium; elev vid krigsskolan å Karlberg 1869; avlade officersexamen 16 sept. 1871; underlöjtnant, utan lön i livregementets dragoner 23 sept. s. å.; elev vid ridskolan å Strömsholm 1872–74; åtföljde diplomatiska beskickningar till Berlin 1872, till Weimar 1878 och till Karlsruhe 1883; underlöjtnant vid livregementets dragoner 19 aug. 1873; löjtnant vid livregementets dragoner 1 okt. 1875; elev vid krigsakademien i Berlin 1875–78 och tjänstgjorde tillika vid tjugonde tyska dragonregementet 1877 samt bevistade tyska kavalleri- och kårmanövrar 1878; aspirant vid svenska generalstaben sept. 1879–mars 1881 och tjänstgjorde därunder i lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition sept 1879–jan. 1880, vid Svea livgarde apr.–juni 1880 och vid Svea artilleriregemente maj–juni 1881; löjtnant vid generalstaben 1 juli 1882; kommenderad vid lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition juli s. å.–okt. 1884; ordonnansofficer hos kronprinsen 20 jan. 1883; kapten vid. generalstaben 20 aug. s. å.; lärare vid krigshögskolan 3 sept. s. å.–1892; adjutant hos kronprinsen 20 sept. 1883; stabschef vid första arméfördelningen maj–juni 1885; sekreterare i neutralitetskommittén dec. 1888–1890; ryttmästare i livregementets dragoner 19 jan. 1890; bevistade föreläsningarna vid Uppsala universitet 1890–91; major vid generalstaben 5 okt. 1891; chef för dennas kommunikationsavdelning 7 okt. s. å.; souschef i lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition 6 juli 1892; tf. chef för Norrlands dragonregemente juni–juli 1893; överstelöjtnant vid Smålands husarregemente 17 nov. s. å.; överste och chef för Smålands husarregemente 13 nov. 1896 samt tillika chef för kronprinsens stab 24 nov. s. å.; ledamot av kommittén angående Sveriges fasta försvar 14 maj 1897–25 juli 1898; tf. chef för generalstaben 3 febr.–9 dec. 1899 och tjänstgjorde tillika som stabschef vid fjärde arméfördelningen maj–juni s. å. samt såsom generalstabschef vid fälttjänstövningarna i Skåne s. å.; ledamot av riksdagens första kammare för Norrbottens län 1900–08 och var därunder bl. a. ledamot av statsutskottet 1900–02 och av särskilt utskott 1901; ledamot av fälttjänstreglementskommittén 4 aug. 1899–28 maj 1901, av kustförsvarskommittén 17 nov. 1899–16 okt. 1900 samt av krigslagstiftningskommittén 1 apr. 1901–7 febr. 1905; stridsdomare vid fälttjänstövningarna i Östergötland under mobiliseringsövningen 1900; sekundchef för livregementets dragoner 13 juni 1902; generalmajor i armén samt generalintendent och chef för arméförvaltningens intendentsdepartement och för intendenturkåren 29 jan. 1904; tillkallad som sakkunnig för kavalleriet i Norrland 1904–05; ledde intendenturkårens fältövningar 1904.; ordförande i kommittén angående arméns centrala förvaltningsmyndighet 3 febr. 1905–28 maj 1906; ledamot av kommittén angående befästningsanordningarna vid Boden 19 maj–15 dec. 1905; tf. chef för generalstaben 25 sept. 1905 och chef för samma stab 3 nov. s. å.; tjänstgjorde som generalstabschef vid eller deltog i fälttjänstövningarna i Östergötland 1906, i Bohuslän i samband med flottans övningar 1907, i Västernorrlands län 1909 och 1910, i Uppland 1910, i Västerbottens län, i övre Norrland i samband med försöksmobiliseringen och i Västergötland 1912, i Jämtland 1913, i Uppland 1916 och i Småland 1917; ledde generalstabens fältövningar upprepade gånger under åren 1907–18 samt arméns och flottans gemensamma fälttjänstövningar på Vikbolandet 1912 och befästningsövningarna vid Karlsborg 1915; sakkunnig för granskning av förslagsritningar till kasernetablissement för ett infanteriregemente 7 dec. 1906 samt för granskning av åtskilliga förslag rörande arméorganisationen 6 sept. 1907; ledamot av parlamentariska försvarskommittén 28 sept. 1907–5 dec. 1910; åtföljde en utomordentlig beskickning för notificering av Oskar II:s död 1908 samt Gustav V vid hans resa till Berlin och Köpenhamn s. å.; generallöjtnant 28 okt. 1910; erhöll avsked 14 juli 1919; general i generalitetets reserv s. d. RSO 1891; LKrVA s. å.; OII:sJmt 1897; KSO2kl 1900; KSO1kl 1903; LKrVA1kl 1904; GVSbm 1905; banerförare vid KMO och KNO1kl 1908; HedLÖS s. å.; KmstkSO 1911; RoKaKMO 1919; innehar dessutom ett flertal höga utländska ordnar.

Gift 12 aug. 1883 med f. d. hovfröken hos kronprinsessan, friherrinnan Hélène Kristina Elisabet Åkerhielm af Blombacka, f. 1 juli 1858, d 6 jan 1938 i Sthlm, dotter av kaptenen friherre Oskar August Blixt Åkerhielm.

Biografi

Det har sagts, att man i den svenska generalstabens historia, intill 1919 kan urskilja tre skeden: den Raabska tiden, som var den om man så får säga teoretiska perioden, den Rappeska tiden, då arbetet på fältet var det, som huvudsakligen drevs, och slutligen en period kännetecknad därav, att teoretisk och praktisk utbildning gått hand i hand med alla andra krigsförberedelser (de Champs). Det tredje av dessa skeden är det, som fått sin prägel av B:s insats.

Då B. år 1905 vid femtioett års ålder övertog chefsskapet för generalstaben, hade han under en lysande karriär hunnit förvärva en mångsidig erfarenhet. Han hade blivit överste vid fyrtiotvå års ålder, vid fyrtiofyra års ålder (1899) såsom tf. chef tillträtt ledningen av generalstabens verksamhet för nära ett år, deltagit i ett stort antal övningar på fältet, arbetat i lantförsvarsdepartementet och i flerfaldiga kommittéer, varit riksdagsman och slutligen generalintendent. Men det hade alltid varit hans åsikt, att praktiken ej ensamt räcker för officersverksamheten. Själv hade han fullkomnat sin teoretiska utbildning under treåriga studier vid den tyska krigsakademien, och studierna förblevo sedan för honom ett program. Endast genom dem kan officeren, säger han 1885, »skaffa sig kännedom om kriget och dess fordringar, ty även genom enskild krigserfarenhet kan denna icke vinnas; krigskonstens område är nu så utvidgat, att vad den enskilte i fält upplevat, ej längre kan kallas krigserfarenhet, utan denna vinnes först genom sammanfattande av fleres samlade erfarenhet till krigshistoria. Sedan skall officeren leda övningarna så, att de bliva en verklig skola för kriget. Hela utvecklingen inom hären beror på officerskårens teoretiska studier, ty alla förbättringar inom härväsendet äro ju en frakt av teoretiskt arbete. Vart kan väl en s. k. praktik leda, som ej med sin kunskap eftertraktar mer än att kunna tillämpa det gällande exercisreglementet? Härmed står man på samma fläck men går icke framåt. Endast i den teoretiska utbildningen, såväl i skolor som enskilt, finnes den impuls, som för det hela framåt.»

Efter ett par års lärarverksamhet vid krigshögskolan offentliggjorde B. 1885 en framställning av »Härordningslärans granddrag. Härordningen i allmänhet». Arbetet hälsades i en anmälan i Krigsvetenskapsakademiens tidskrift såsom »en på vetenskapliga grunder byggd undersökning av de villkor, som härordningen måste fylla, och sätten att nå dessa» (1885). I huvudsak utgör boken en välskriven, klar och översiktlig framställning av de ledande grundsatserna inom den samtida tyska krigsvetenskapen, men den vinner ett särskilt intresse såsom ett inlägg i den dä brännande diskussionen om Sveriges försvar. B. ställde sig i likhet med framtidsmännen inom den svenska armén i allmänhet obetingat på värnpliktens grund. Han prisade dess återverkan på den enskildes fysiska och moraliska utveckling och lovade sig framför allt därav grundläggningen av den allmänna militära anda och det allmänna intresse för krigsmakten, som ensamma kunna betrygga försvarsväsendets framtid. Som härordningens mål angav han att vid fredsbrott kunna uppställa en slagfärdig här och att kunna sätta in landets yttersta krafter, om så erfordras, krav, som utmynna i fordran på en fast fredsorganisation av ständiga truppenheter, vilka vid krigsutbrott utan omläggning kunna upptaga det förefintliga manskapsmaterialet, alltså ett kadersystem. Ett kadersystem kunde Sverige visserligen sägas äga i sina stående regementen med deras stam och sin beväring, men mot denna lösning av problemet riktade B. en obarmhärtig kritik: arméns båda element samövades aldrig till en enhetlig organisation, krigsreserverna saknade den kvalitativa förstärkning, som i ett helt på värnplikt grundat kadersystem vinnes genom de uttjänta, fullt utbildade soldaterna, och en stam av livstidssoldater måste bli alltför dyr i förhållande till sitt värde. Med sina uttalanden i skriften om »Härordningslärans grunddrag» hade B. byggt vidare på de principer, som lågo till grund för det stora härordningsförslaget av 1875; tillika hade han givit ett samlat uttryck åt grundtankar, som skulle bliva vägledande i hans följande verksamhet.

1892 års reform tillfredsställde, såsom omedelbart synes, ej de av B. resta kraven: dualismen mellan stam och beväring fortfor, och stammen var alltjämt oproportionerligt dyrbar men ändock otillräcklig för att i fredstid bilda det antal bataljoner, som erfordrades för att utan ändring av organisationen mottaga det vid mobilisering tillströmmande manskapet. Reformen var visserligen en framgång: man hade fått en armé, som kunde mobiliseras och som med någon utsikt till seger kunde föras mot fienden. Men systemets inre motsägelser visade, att den uppnådda lösningen endast var ett provisorium: för värnpliktsvännerna voro de nittio dagarna intet annat än ett steg på vägen till det slutliga målet, en värnpliktshär, och värnplikten själv skulle fostra den anda, som skulle leda till dess seger. B. utvecklade dessa åsikter i en broschyr, »Konseqvenser. Några ord om vår nya härordning» (1893), samt ånyo i den »Årsberättelse», han 1896 såsom föredragande i krigskonst uppläste i Krigsakademien. Givetvis saknades ej gensagor; det kallades ett brott mot naturen att vilja grunda Sveriges försvar på principerna för »försvaret av en kontinental stat, som på alla sidor är omgiven av tätt omslutande grannländer», i stället för på flottan (Konsekvenser af konsekvenser, af en, som söker vara konsekvent, 1893), men utvecklingen gick ju framåt i den riktning, B. förutsåg och önskade. Han fick också taga en betydelsefull andel i arbetet för denna utveckling. I riksdagen — där han f. ö. uppträdde till sina kommittenters förmån i en del norrländska frågor och markerade sin politiska ställning genom att underteckna en motion i rösträttsfrågan till förmån för Lundebergska villkoret och Mossebo-linjen — fick hans verksamhet efter protokollens vittnesbörd sin egentliga prägel genom hans inlägg i försvarsfrågorna. Han deltog sålunda i härordningsfrågans behandling i särskilda utskottet vid 1901 års riksdag utan att reservera sig mot dess betänkande i annat än ett antal, visserligen ytterst betydelsefulla särskilda frågor (bl. a. mot förbudet mot repetitionsövningar under sommaren och mot minskningen av det skånska kavalleriet). Men då härordningsfrågan till slut ej stod att rädda undan »kompromissens malström», vägrade han sin medverkan till det beslut, varigenom 1901 års härordning fastställdes. I den näst härordningsreformen största fråga rörande lantförsvaret, som förekom under B:s riksdagsår, frågan om Bodens befästande, uppträdde han — som jämväl deltagit i de förberedande kommittéarbetena — energiskt för anslagskraven (1900 och 1906).

Det var i en ansvarsfylld tid, B. år 1905 tillträdde posten som chef för generalstaben. Hans första uppgift blev ledningen av de av unionsbrottet betingade militära åtgärderna, och därnäst gällde det att utarbeta den nya försvarsplan, som erfordrades efter skilsmässan från Norge (färdig 1906). Tyngst var måhända dock uppgiften att söka nå ett antagligt resultat med 1901 års härordning. Den hade syftat till ett låt vara till det yttersta försvagat kadersystem men karakteriseras av B. som ett milisartat system: regementet blev under större delen av året endast en depå för utbildningsskolor och övningsmanskap, även om den enhetliga administrativa stommen förlänade det en viss styrka. B. underlät emellertid icke att med fast följdriktighet utnyttja varje möjlighet till krigsorganisationens stärkande, som omständigheterna erbjödo. Det förut icke tillvaratagna andra uppbådet fick nu sin organisation. I klar insikt om att en odisciplinerad och oorganiserad hop intet kan uträtta mot fienden men väl ökar ett nederlag till panik, grep han sig målmedvetnare och kraftigare än någon annan an med landstormens organisation, handlande, medan andra talade. Halvheten i 1901 års kompromiss höll under B:s hela tid härordningsfrågan levande, men ledningen av reformarbetet överflyttades från generalstaben till de parlamentariska kommissionerna, i samma mån som avskrivnings- eller prutningsivern växte. Ej heller vid utarbetandet av 1914 års härordning, vilken förbereddes inom lantförsvarsdepartementet av en särskild militärkommission, påfordrades de ordinarie militära myndigheternas positiva insatser, och att dessa skulle anses v obehövliga under det nya nedskrivningsskede, som tog sin början med ministären Edén, ligger i sakens natur.

Friare utrymme åt B:s idéer lämnade det inre arbetet inom generalstaben. En av den växande arbetsbördan påkallad omorganisation av generalstaben genomfördes av honom. År 1906 tillkom en militärgeografisk detalj. På hösten 1908 uppdelades den gamla militärstatistiska avdelningen i centralorganisations- och utrikesavdelningarna, och år 1912 utbröts den tekniska avdelningen ur kommunikationsavdelningen. Genom utgivandet av tidskriften Meddelanden från generalstaben, som började utkomma år 1909, underlättades och ökades officerskårens kontakt med arbetet i generalstaben.

Till de mest trängande uppgifterna inom generalstabens verksamhetsområde hörde en omläggning av krigsförberedelserna, vilka under B:s chefstid så gott som fullständigt nyskapades. Militärtidtabellerna och hela koncentreringsverket underkastades en genomgripande modernisering. När världskriget utbröt, kunde B. med orubbligt lugn bygga vidare på ett på alla områden påbörjat reformverk genom att energiskt upptaga frågan om krigets behov av personal och materiel i hela dess vidd. Problemet att anpassa freds- utbildningen efter den nya krigskonstens krav hölls under B: s hela tid aktuellt genom teknikens oavlåtliga utveckling och världskrigets erfarenheter. Vad det gällde, var att skapa en efter svensk terräng och övriga svenska förhållanden lämpad taktik. Sålunda gjordes bl. a. krigföring vintertid, även i norrländsk fjäll- och skogsterräng, kust- och gränsförsvar samt operationer i mörker till föremål för ingående studier och försök, vilka lett till omfattande förbättringar av vår armés vinterorganisation och resultatrikt fredsutbildningsarbete samt ökat samarbete mellan försvaret till lands och sjöss. Redan innan världskriget utbröt, planlade B. övningar i ställningskrig, och han är den förste i vårt land, som i fälttjänstövningar i rörligt krig medtagit tungt artilleri. För att hålla befälet à jour med världskrigets erfarenheter planlades i generalstaben en mångfald kurser och övningar av olika slag. B. hade även tänkt sig, att det tillfälle till truppförbandens utbildning, som osökt erbjöd sig genom inkallandet av de äldre årsklasserna till neutralitetsvakt, energiskt skulle utnyttjas, men här gick den ledande statsmakten honom ej till mötes; folket skulle, hette det, ej förstå, att inkallelsens uppgivna ändamål tillgodosågs genom övningar av sådant slag. Den nya tekniska avdelningen av generalstaben visade sig, ej minst under världskriget, fylla ett viktigt behov. Till dess uppgifter under B:s tid hörde att planlägga tillgodogörandet av inom landet befintlig materiel av olika slag, varvid samarbete med frivilliga sammanslutningar med framgång prövades vid sidan av lagstiftning. Radiotelegrafiens, automobilernas och flygväsendets begagnande för militära ändamål stod på dagordningen. Som resultat av avdelningens praktiska försök infördes den lätta strålkastarmaterielen, arméns lastbilar, motorcykelmateriel och bärbara sköldar m. m.

B. visste att trycka sin stämpel på generalstaben och dess arbete. Han »ingrep personligen i de flesta ärenden, i alla större frågor direkt ledande, men alltid på det sätt, som var denne riddersman så eget — han sporrade sina underlydande med varje ord, med varje handling till självförtroende. Det hände honom såväl som alla andra i sådan ställning, att han vid föredragningar möttes av en åsikt, som på förhand var tillrättalagd efter hans egen. Sådant inverkade icke på en man, som i så utpräglad grad visste vad han ville och som var fullständigt fri från felet att anse en person omöjlig, därför att han tänkte på annat sätt än han själv. Det enda han i den vägen fordrade var lojalitet. Hans kritiker över generalstabsofficerares och aspiranters arbeten vid huvudstationen och på fältet voro också alltigenom präglade av vilja att leda de underlydande till självständighet. B. fann för allt skäl, och han klädde alltid varje åtgärd från den underlydandes sida i skäl, som vederbörande ofta icke haft den avlägsnaste tanke på, men just detta övertygade och, vad mera var, det ledde den träffade till förnyat arbete på sin utveckling. B. stod högt över sin omgivning, han var chef. Men åt dem, som stodo honom i arbetet närmast och som fingo följa hans klara, i djupt vetande fastade tankar, gav han — utan att han syntes tänka därpå — långt mera än vad chefen vanligen gör. Och genom hans ofta med en fin satir präglade uttalanden, som sammanfattade och blottade sakfrågan till grunden, framträdde oftare än han själv trodde hans mildhet. Hans lärjungar minnas såsom stunder av sällsynt högtid många föredragningar, som chefen lät övergå till samtal om krigföringens, taktikens och krigsorganisationens väsen.» (Bennedich.)

Redan av B:s uttalanden i ungdomsskriften av 1885 framgår otvetydigt den vikt, han tillmäter krigshistorien såsom vägledande vid strävandet att intränga i krigets art och villkor. Generalstabens krigshistoriska avdelning hade under hans tid närmast att fullfölja den tidigare påbörjade framställningen av kriget 1808–09, varav före B:s avgång tre nya delar utkommo. Men tillika upptogs 1917 inom avdelningen i och med skildringen av »Karl XII på slagfältet» (1918–19) ett arbete, vari under B:s personliga överinseende de idéer, som voro karakteristiska för den av hans insats präglade generalstaben, fingo lämna ledning vid tolkningen av den nationella, av den samtida manöverstrategiens slagräddsla oberörda fältherrekonst, såsom vars fulländare Karl XII i denna framställning framstår. Åt Karl XII:s-forskningen överhuvud ägnade B. ett varmt intresse.

Efter sitt avskedstagande har B. känt sig manad att — i ett översiktligt arbete, »Härordningsfrågor» (1922) — framlägga sin uppfattning om världskrigets lärdomar. Dessa ha, betonar han, i allmänhet bestyrkt gällande grunder för utbildningen men ock modifierat dem. Vad de senaste årens erfarenhet för B. bekräftat är väl framför allt offensivens överlägsenhet. Ställningskampen är ej den enda »moderna»; å andra sidan kan och bör den ingalunda i alla lägen undvikas. Men man måste fasthålla vid en strävan att hålla operationerna rörliga, »ty endast då kunna avgörande framgångar vinnas, och endast då kan den numeriskt underlägsne genom kraftig handling och utnyttjande av gynnsamma lägen utjämna sin svaghet». En av orsakerna till världskrigets långvarighet är given däri, att man vid världskrigets utbrott — genom eldvapnens utveckling i förening med den vunna färdigheten i terrängens utnyttjande — stod med en rent defensiv infanteribeväpning. Det karakteristiska för den under kriget utvecklade nya infanteribeväpningen och tekniken är dess offensiva syftning. Med denna allmänna uppfattning som utgångspunkt blev det också lätt för B. att inlägga ett varmhjärtat försvar för sitt eget vapen, kavalleriet (»Vårt kavalleris framtid», Sv. dagbladet 1923). Kavalleriets styrka är i den nya krigföringen som i den gamla rörligheten, dess anfallsmål har väl upplösts i små enheter, som kräva ej den samlade chocken utan små anfallsgrupper, men utsikterna för ett framgångsrikt anfall ha därför ej minskats. Uppgifterna äro väsentligen oförändrade: spaningen vid framryckningen, täckandet av den vikande armén och beslöjandet av rörelserna vid återtåget. I sin sistnämnda verksamhet är kavalleriet det yppersta uttrycket för ett folks försvarsvilja, för dess fasta beslut att åter och åter organisera motståndet på nytt: centralförsvarets princip kan endast genomföras med stödet av ett tillräckligt kavalleri.

Skriften om våra genom världskriget nya »Härordningsfrågor» utgör jämte ett antal artiklar i Svenska dagbladet 1923 ett förnyat inlägg i de stora svenska organisationsfrågor, som sysselsatt B. under hela hans verksamhet. Trots alla de revolutionerande omvälvningar, han upplevt, är linjen alltjämt obruten. För B. står det fortfarande klart, att det är den ständiga indelningens fasthet allena, som gör det möjligt för en här att uthärda alla påfrestningar. I utlandet »värdesätter man högt regementenas traditioner såsom sammanhållande band, kanske därför att ytterst få äga så gamla, ärorika och fast rotade som de svenska, för vilkas betydelse vi icke äga sinne». B. är bestämd motståndare mot de planer på en nedsättning av regementenas antal, som framburits av den senaste försvarsrevisionen. Inom ett kadersystem kan armén både stärkas och försvagas, om så anses erforderligt, men endast ett efter befolkningens storlek avpassat kadersystem kan upptaga hela dess värnkraft. Så länge värnplikten är allmän, »kan man ej ens teoretiskt beskära infanteriregementenas antal efter godtycke, och i praktiken är det otjänligt att genom indragning förstöra kadrer, som kanske i en snar framtid redan genom befolkningens tillväxt bli behövliga. Endast ett döende folk kan göra det. Ett levande kan ju av nöden tvingas att för en kortare tid uttunna sina kadrer. Det är vida lättare att sedan åter stärka dem än att .bilda helt och hållet nya... Regementena äro förbundna med nationens liv. De ha sina rötter där.»

»Visserligen höras fraser om att i det moderna kriget maskinerna skulle ersätta människan, men de äro ett överdrivet uttryck för maskinernas relativt ökade betydelse. När människans mod brytes, äro maskinerna till ingen nytta», heter det i B:s »Härordningsfrågor». Även detta och andra dylika uttalanden knyta an vid hans första skrift. Det har från början stått i hans förmåga att ge kraftiga och varma uttryck jämväl åt den militära karaktärsdaningens moraliska patos, modet, disciplinen, viljekraften och fosterlandskärleken. B:s gestalt hör knappast till dem, som genom utåtvänd verksamhet bränt sig in i det allmänna medvetandet. Den bild, hans närmaste medhjälpare bevara av honom, ha de i inskriften på en av generalstaben vid hans avgång präglad medalj sammanfattat i orden: »Snillrik, framsynt, ridderlig.»

Författare

B. Boëthius.

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av generalmajoren H. de Champs och majoren C. Bennedich angående B:s verksamhet som chef för generalstaben; B:s ovannämnda tryckta arbeten och artiklar i Sv. dagbladet (16, 17 mars, 6 apr., 20, 25 och 27 juni 1923); tjänsteförteckning 31 dec. 1918, försvarsdepartementet; riksdagens prot. och handl. — Ang. B:s tryckta skrifter, se texten.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Knut Gillis Bildt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18209, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18209
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Knut Gillis Bildt, urn:sbl:18209, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-25.