Meriter

Spångberg, August Konrad Ferdinand, f 29 mars 1893 i Nora landsförs, Ör, d 19 juni 1987 i Eda, Värml. Föräldrar: kvarnarbetaren Per August Karlsson o Anna Lovisa S. Jordbruks-, fabriks- o anläggn:arb 08-15, stationskarl vid SJ i Charlottenberg, Eda, 16, ordf i Charlottenbergs soc:dem ungdomsklubb 16-20, i Charlottenbergs kommunistiska arbetarkommun 19-28, elev vid Brunnsviks folkhögskola 19-20, led av styr för Sv järnvägsmannaförb:s avd i Eda 18, ordf där 20-22, led av AK 22-64 (led av AK:s första tillf utsk 38, av KU 49-64), led av styr för Värmlands distr av Sverges kommunistiska parti (SKP) 22-28, av SKP:s centralkomm 24-28, av Eda kommunalfullm 26-62, ordf i styr för Värmlands distr av SKP (Kilbomsriktningen, från 34 Socialistiska partiet) 29-37, led av detta partis centralkomm 30-37, av Värmlands läns landsting 35-62, av Charlottenbergs municipalfullm 41-55, ordf där 49-55, led av landstingets förvaltn:utsk 41-63, av styr för Värmlands folkblad 44-71, ordf i Värmlands läns nykterhetsfören 51-62.

G 9 juli 1921 i Eda m Sofia Elisabeth Nilsson, f 23 okt 1898 där, d 9 april 1992 där, dtr till hemmansägaren Nils N o Maria Nilsdtr.

Biografi

August S växte upp under knappa förhållanden i den västmanländska bergslagens skogsbygd. Torparnas hårda tillvaro med kolning och dagsverken skulle komma att bidra till hans livshållning och engagemang för resten av livet. Det var hos morfadern och modern han tillbringade sina första år. Fadern hade tidigt emigrerat till USA varefter modern levde tillsammans med stenarbetaren Anders Gustaf Olsson, S:s styvfar. Som pojke fick S tidigt hjälpa till med malmvaskning och arbetet i kolskogen. Vid morfaderns emigration till släktingar i Michigan 1906 ackorderades han bort men kunde snart återförenas med modern och styvfadern för att följa dem på mannens arbetsresor. Därmed kom S att arbeta som stenarbetare på olika håll i Bergslagen; han tillverkade gravvårdar i Dalarna och byggde dammar i Värmland. Det var också vid denna tid - kantad av uppståndelsen kring attentatet mot strejkbrytarfartyget Amalthea 1908 och storstrejken året efter - han som 15-åring kom i kontakt med arbetar- och nykterhetsrörelsen.

S:s första organisationstillhörighet blev Verdandilogen Nytt Hopp i Korsnäs och tre år senare den socialdemokratiska ungdomsklubben i Granbergsdal utanför Karlskoga. Då hade han, efter ett par år som dräng, fått anställning vid ett verkstadsföretag. Det var i ungdomsklubben det politiska engagemang inleddes som skulle prägla hans liv i nära nog trekvarts sekel. När S hösten 1912 greps av polis tillsammans med andra ungklubbister för att ha spridit antimilitaristiska flygblad på Nora marknad markerades den politiska fråga som kanske mer än någon annan skulle följa honom livet ut.

Det var med flytten till värmländska Charlottenberg 1913 som S:s långa bana som folkrörelseman inleddes. Han engagerade sig i återuppbyggnaden av ortens socialdemokratiska ungdomsklubb och IOGT-loge samt var med och grundade den lokala arbetarkommunen. Efter några år fick han anställning som vagns- och stallkarl vid SJ och anslöt sig till Sv järnvägsmannaförbundets avdelning i Charlottenberg. Där skulle han snart framstå som en stridbar företrädare och utsågs till kongressombud 1918 för att två år senare väljas till avdelningens ordförande.

I sina hågkomster beskriver S denna period som en vändpunkt i tillvaron. Vid 25 års ålder var det "slut på flackandet" och alla tillfällighetsarbeten. Den utackorderade pojken från skogstorpet hade till sist fått "fast anställning, sjukdagar, semester" och kanske i framtiden en tryggad pension. Han var framträdande medlem i den lokala arbetarkommunen, ungdomsklubben, Goodtemplarlogen, fackföreningen och den kooperativa föreningen samt aktiv inom ABF:s och IOGT:s folkbildning - en stark plattform för det engagemang han inlett åren före världskriget. Dock kom denna nya livsfas för S att sammanfalla med arbetarrörelsens stora splittring.

Genom den socialdemokratiska partisprängningen under hunger- och revolutionsvåren 1917 rämnade även ungdomsrörelsen och motsättningarna mellan mer försiktiga reformivrare och radikaler skärptes inom fackförenings- och folk- rörelserna. S:s antimilitaristiska och internationalistiska engagemang hörde till de faktorer som förde honom till vänsterfalangen. Därmed kom han snart att bli en av de mest framträdande förespråkarna för det socialdemokratiska vänsterpartiet och blivande kommunistiska partiet i Värmland. Det gällde inom det fackliga arbetet där S vid järnvägsmannaförbundets kongresser i början av 1920-talet vände sig mot anslutning till det "reformistiska" LO och sökte få förbundet att aktivt stödja illegalt strejkande norska järnvägsarbetare. Särskilt energiskt kritiserade han misstänkta oegentligheter i samband med den s k Carlbom-affären 1924, då förbundets kassör visade sig ha förskingrat stora fackliga tillgångar. Men det var inom partipolitiken och uppbygget av det kommunistiska partiet från 1921 som S skulle inta sin mest framträdande roll. Efter att ha varit en av dem som 1917 bildat en ny vänsteransluten arbetarkommun i Charlottenberg valdes S in i AK som representant för kommunistiska partiets Värmlandsdistrikt. Med sina 28 år var han den yngste ledamoten av Sveriges riksdag och kom att tillhöra det kommunistiska partiets första riksdagsgrupp. Han skulle behålla sin plats på Värmlandsbänken under 46 riksdagar.

Att S inte bara var yngst utan även tillhörde kammarens mest radikala kunde få betvivla när han vägrade närvara vid konungens trontal och i sitt jungfrutal yrkade avslag på anslagen till kungahuset, just motioner i republikfrågan skulle återkomma från S:s plats till långt in i 1950-talet då han tillsammans med bland andra Vilhelm Moberg (bd 25) bildade Republikanska klubben 1955 och ett par år senare återigen fanns bland dem som begärde en utredning av statschefens ställning. Annars var det frågan om torparnas och arrendatorernas förhållanden med vräkningar och skuldsättning eller de värmländska lantarbetarnas villkor som upptog en viktig del av S:s riksdagsarbete under 1920- och 30-talen, när inte den kommunistiska storpolitiken tog överhanden. Protester mot behandlingen av Finlands röda sida under åren efter inbördeskriget 1918 liksom krav på utredning av den s k Hårlemanaffären - där Sthlms polismästare 1925 anklagades för samröre med fascister och hemliga inköp av kulsprutor - hörde till frågor där S väckte rabalder. Han var också partiets motionär när det gällde sociala frågor om moderskaps-, arbetslöshets- och arbetsskadeförsäkring.

Som en av pionjärerna för kommunismen i Värmland kom S att utses till ett flertal ledande positioner, från ordförandeskapet i Charlottenbergs kommunistiska arbetarkommun till ledningen för Värmlands partidistrikt samt för partiets centralkommitté. Vid sidan av sin riksdagsplats representerade han också för partiet lokalt, inom bildnings- och nykterhetsrörelsen men också i kommunal- och landstingsfullmäktige. Som eldsjäl i det arbetet var han med och grundade det lokala kommunistiska partiorganet Nya Värmland och genomförde ett otal agitationsturnéer per bil eller cykel med hundratals möten Värmland runt. Det var som ledare för en av de många aktiviteterna, det s k barngillet - den kommunistiska barnorganisationen - i Charlottenberg, S mötte den fem år yngre Sofia Nilsson. Hon skulle bli hans hustru och livskamrat i nära 70 år och födde året efter riksdagsinträdet parets son Arne. Familjelivet fick emellertid svårt att konkurrera med den intensiva riks- och lokalpolitiken som omväxlade med arbetet i lokstallarna där S skyfflade kol under de oavlönade riksdagsledigheterna.

Till det kommunistiska engagemanget hörde solidariteten med det bolsjevikiska Sovjet-Ryssland och S var en av dem som deltog i "300-mannadelegationen" till Sovjetunionen 1925. Resan överväldigade honom med en känsla av internationell samhörighet och fick honom att minnas upplevelsen från sin allra första 1 maj demonstration i Falun som 15-åring. När han året därpå deltog vid Kommunistiska Internationalens - Komintern - utvidgade exekutivkommittémöte i Moskva, vars syfte var att ta ställning mot Trotskij och Zinovjev med flera i den ryska partistriden, ställde han sig likt den övriga sv delegationen lojalt på majoritetens sida. Det hindrade emellertid inte att han själv tre år senare ingick i den sv partimajoritet som drabbades av Moskvas utrensningar när SKP sprängdes 1929. Tillsammans med huvuddelen av den ursprungliga medlemskåren med rötter i fackföreningar och folkrörelser kom S att tillhöra "kilbomskommunisterna", vilka försökte upprätthålla ett oberoende kommunistiskt parti, från 1934 under beteckningen Socialistiska partiet. För S:s utomordentligt starka ställning i Värmlands radikala arbetarkretsar talar att praktiskt taget hela partidistriktet följde honom ut ur Komintern.

Uteslutningen betydde ingalunda att S:s politiska engagemang trappades ned; tvärtom medförde de första depressionsåren på 1930-talet allmänt en eskalering av den politiska intensiteten. I samband med riksdagsdebatten efter Adalshändelserna 1931 lyckades S bli avbruten ett flertal gånger för kränkande formuleringar innan talmannen till sist avbröt förhandlingarna mitt i sessionen, en unik händelse i riksdagens historia. Under de intensiva talarturnéerna landet runt som följde ådrog sig S åtal för "prisande av brottslig gärning" och dömdes till bötesstraff.

Under större delen av 1930-talet utgjorde S en av "kilbomskommunisternas" mer namnkunniga företrädare, återvaldes i samtliga val på kommunal och riksdagsnivå och representerade partiet vid de internationella försöken att bygga upp en ny oberoende kommunistisk eller vänstersocialistisk världsrörelse. Misslyckandet med att skapa ett tredje alternativ mellan socialdemokratin och Komintern skulle demonstreras i sin fulla vidd med det spanska inbördeskriget. Tillsammans med partikamraten Ture Nerman (bd 26) sändes S till Barcelona våren 1937 för att där bilda sig en uppfattning om kampen mot fascismen. De hamnade mitt i kulregnet mellan syndikalister och vänstersocialister på ena sidan och kommunistpartiet och regeringen på den andra. Det var ett inbördeskrig i inbördeskriget där regeringstrupperna och kominternpartiet kuvade de övriga socialistiska riktningarna som ett förebud om det kommande nederlaget.

I den sv riksdagen hade S 1937 interpellerat regeringen om att rikta en protest mot Moskvaprocesserna med avrättningen av flera av de mest framträdande bolsjevik-ledarna. Stalinterrorn begravde de uteslutna kommunisternas förhoppningar om en förändring av regimen. Utvecklingen i Spanien tycktes samtidigt visa att tiden var förbi för de kommunistiska riktningar som sökte stå utanför både Komintern och socialdemokratin. När Socialistiska partiet till sist på försommaren 1937 splittrades och underorganisationerna började falla sönder kunde inte ens S:s energi rädda det gamla Värmlandsdistriktet. I nov manade han partiledningen under Nils Flyg (bd 16) att inleda diskussioner om en sammanslagning med socialdemokraterna för att inte de politiska resurser som fanns kvar i rörelsen skulle "förödas utan gagn för arbetarklassen och socialismen". När maningen förklingade ohörd ansökte han i jan 1938 om inträde i hemortens socialdemokratiska arbetarkommun. Steget hade diskuterats under hösten med flera av kamraterna i det sönderfallande socialistiska partidistriktet och från socialdemokratiskt håll välkomnades återvändarna, om än inte helt utan oro.

S:s starka lokala förankring demonstrerades när han vid kommunvalen 1938 valdes in i Eda fullmäktige på en socialdemokratisk spränglista. Genom socialdemokratins stora framgång i 1940 års val till AK behöll S även sin riksdagsplats trots att han inte satts upp på omedelbart valbar plats. Om det första världskriget hade fört S till kommunismen ledde upptakten till det andra honom tillbaka till socialdemokratin. I 15 år hade S varit kommunistisk riksdagsman, de följande 26 skulle han representera socialdemokraterna. Men det var i första hand som folkvald han skulle göra sin insats; i den interna socialdemokratiska partiorganisationen var hans förtroendeuppdrag få.

De politiska teman som tidigare engagerat S förblev han också i många avseenden trogen. När det gällde fascismen hörde han till de socialdemokrater som röstade mot transiteringen av den tyska divisionen Engelbrecht i samband med midsommarkrisen 1941. Hans insatser för den norska motståndsrörelsen och flyktinghjälpen med illegal kurirverksamhet via järnvägsarbetarna i Charlottenberg förlänade honom Sankt Olavsorden ur den norske konungens hand efter kriget; hustrun Sofia erhöll Frihetskorset. Genom den s k Grenseklubben upprätthöll paret en långvarig vänskap med norska motståndsmän även under fredsåren. Vid sidan av uppgifterna som kommun- och landstingsman under efterkrigstidens lokala välfärdsbygge i en gränsbygd utgjorde fredsfrågan alltjämt ett huvudtema för S. Den hade en gång före första världskriget utlöst hans politiska engagemang, och Tage Erlander kunde ännu på 1950-talet sucka i dagboken över hur partikamraten i riksdagen "vädrade sin gamla antimilitarism".

Under det kalla kriget förknippades fredsinitiativ mot atomvapen och rustningar gärna med östsidan och S jävade inte denna antydning. 1940 hade han tillhört de socialdemokrater som röstat mot förslaget att förbjuda kommunistpartiet och ingick knappast heller efter kriget i socialdemokratins mer antikommunistiska falang. Tillsammans med hustrun deltog han 1962 som delegat för Sv fredskommittén - en kommunistiskt inspirerad frontorganisation - på världsfredskongressen i Moskva. Semesterresor och studiebesök förde vid några tillfällen paret S österut, till Jalta, Rumänien och Östtyskland. Socialdemokratiska kritiker på hemmaplan kunde antyda att S gjorde kommunistisk reklam, men själv såg han sig som avspännings- och fredspolitiker där mötena med öst och arbetet i den lokala fredsföreningen i Eda utgjorde del av samma strävan. När han 1967 mottog Eldhs fredspris vid Sv freds- och skiljedomsföreningens kongress var det för sitt "aldrig sviktande arbete för fredens sak". Därtill kom försöken att i riksdagen väcka opinion för värnpliktsvägrarna. Till S:s sista insatser i Sveriges riksdag hörde ett förslag om straffrihet för totalvägrare, "fredsfångar" som han kallade dem, samt en interpellation om det militära försvarets verkliga kostnader.

Den fråga som emellertid, enligt hans egen bedömning, upptog mer riksdagstid än någon annan var den s k Unmanaffären (eller Lundquistaffären). Denna förknippas ofta med Vilhelm Mobergs kamp mot den s k rättsrötan under 1950-talet. S hade redan som kommunist på 1930-talet kommit i kontakt med påståendena om rättsröta i samband med det omtalade förmyndarärendet, men det var som ledamot av KU efter kriget han blev en av Unmansakens talesmän. Ärendet följde honom som riksdagsman under tre årtionden med reservationer och interpellationer och förmådde honom att till sist, 82 år gammal, utge romanen Rådmannen: en historia om ett brott (1975).

I nära ett kvartssekel som pensionär följde S alltjämt det politiska livet, ledde studiecirklar inom Charlottenbergs pensionärsförening och fredsföreningen samt närvarade vid arbetarkommunens och distriktets årskonferenser. 90 år gammal utsågs han till kongressombud för Hörselfrämjandets lokalavdelning i Charlottenberg vilken han en gång, själv hörselskadad, varit med om att bilda.

När S gick ur tiden hade hans liv omslutit nästan hela den moderna arbetarrörelsens period och han hade varit ett med den. Som personlighet och politisk typ åtföljdes han under sin politiska gärning av omdömen som "flärdlös", "karaktärsfast", "genomärlig" och "hedersman" men också "predikare", "besynnerlig dåre" eller, med Tage Erlanders ord, "litet galen och enkelriktad". Oavsett vilket kom han såväl inom rikspolitiken som i Värmland och Charlottenberg att förkroppsliga den socialistiske folkrörelsemannen från torpet, skogen, fabriken och järnvägen, som utifrån egen erfarenhet och övertygelse blev folkledare och makthavare i det framväxande välfärdssamhället. - S:s hemort håller hans minne levande inte minst genom en boksamling i kommunbiblioteket och den park i Charlottenberg som bär hans namn.

Författare

Håkan Blomqvist

Arkivuppgifter

S:s arkiv (3 vol: korrespondens, ämnesordnade handkar) i AA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Nationernas förbund, reaktionens och våldspolitikens säkraste fäste, En ömtålig fråga, som ej får behandlas i svenska riksdagen. Den i båda kamrarna undertryckta motionen - ett dokument som bör läsas av varje politiskt intresserad medborgare. Sthlm: Fram, 1923. 30 s. [Anon. Motionen skriven tills m C Winberg enl osign förord s 4. Den återges in extenso på s 6-30.] - Fascistiska tendenser i Sverige - stack dem i deras linda! [Omsl,] Sthlm 1924 (Tr-AB Fram). 8 s. - Vart de olika partierna sträva. [Omsl.] Sthlm: Fram, [1924], 31 s.-Socialdemokratisk arbetarpolitik vid "vänstersamverkans" riksdag. Sthlm: Fram, 1926. 26, [1] s. [2. uppl s å.] - Bröd eller svältdöd? [Omsl.] [Sthlm] 1931 (Politikens tr). 24 s. - Program och gärningar. Socialdemokratisk riksdagspolitik valperioden 1929-1932. Hundratals miljoner till kungamakt, militarism och storsvindlare - inget åt de arbetslösa. Sthlm: Sveriges kommunistiska parti, 1932. 32 s. - Arbetslöshetsförsäkringen. Vad innebär förslaget? 1. uppl. Sthlm: Par-tiförl., 1933. 24 s. [2.-6. uppl s å.] 7. [bearb] uppl: Arbetslöshetsförsäkringen. Vad innebär regeringsförslaget? Sthlm: Partiförl., 1933. 24 s. [I 1.-6. uppl kommenteras sakkunnigas lagförslag, i 7. uppl. regeringens bearb förslag.] - Luftförsäkringen mot arbetslösheten. En kritisk granskning. Lagtexten in extenso. Sthlm: Partiförl., 1934. 31 s. - Spanien i revolution. Sthlm: Folket, 1937. 32 s. [2.-3. uppl s å.] - I udens ström. [Memoarer.] Sthlm: Bok o Bild, 1966. 291 s, [16] pl-s. - Rådmannen. En historia om ett brott. [Roman.] Sthlm: Smålänningen, 1975. 263, [1] s.

Tryckta arbeten (bidrag): Knut Wicksell. Till hans sjuttioårsdag den 20 december 1921 (Tiden, årg 13,1921, s. 327-333). - Ned med kungamakten. Varför icke sparsamhet för kungahuset? (Klasskampen i riksdagen. Kommunisterna gå till rätta med lönened-pressningarna, kungamakten, arbetslöshetspolitiken och den orättvisa jordfördelningen. Tal i riksdagen 1922 av K. Kilbom, A. Spångberg, C. Vinberg och H. Molander. [Omsl.] Sthlm: Fram, 1922, s 30-31). - Reflexioner kring 1937 års riksdag (Socialistisk tidskrift, årg 3, 1937, s 129-131).

Källor och litteratur

Källor o litt: H Blomqvist, Gåtan Nils Flyg o nazismen (1999); R Casparsson, LO under fem årtionden, 2 (1948); L Engwall, Från vag vision till komplex organisation: en studie av Värmlands folkblads ekon o organisatoriska utveckl (1985); T Erlander, Dagböcker: 1945-1949 (2001); dens, Dagböcker: 1953 (2003); A Isaksson, Landsfadern (dens, Per Albin, 4, 2000); B Kennerström, Mellan två internationaler: Socialistiska partiet 1929-37 (1974); K Kilbom, Ur mitt livs äventyr, 2-3 (1954-55); H Kjellvard, Det bevingade hjulets folk: minnesskr vid Sv järnvägsmannaförb:s 50-årsjubileum, 1 (1949); T Nerman, Trots allt!: minne o redovisn (1954); T Pettersson, - skola vi färga hela Värmland rött - en hist kring den soc:dem arbetarrörelsens uppkomst o utveckl i Värmland (1992); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 4 (1990).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
August K F Spångberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20018, Svenskt biografiskt lexikon (art av Håkan Blomqvist), hämtad 2024-05-13.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20018
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
August K F Spångberg, urn:sbl:20018, Svenskt biografiskt lexikon (art av Håkan Blomqvist), hämtad 2024-05-13.