Meriter

Stenholm, Uno Oskar, f 31 aug 1910 i Hfors, Norra sv förs, d 27 maj 1976 i Alingsås (enl db för Vänersborg). Föräldrar: guldsmeden Johan Oskar S o Ingeborg Sofia Lendin. Studentex vid H a l å Södermalm, Sthlm, 13 maj 29, inskr vid StH 2 sept 29-vt 39 (studerade litt:hist o moderna språk), medarb vid Radiotjänst 33–39, radionyhetsuppläsare hos Tidn:arnas Telegrambyrå ab (TT), Sthlm, maj 38–25 juli 75, medarb vid TT:s radionyhetsredaktion 40, chef där 65-75, led av styr för Sthlms journalistfören 56-65.

G 1) 25 okt 1940 (–58) i Sthlm, Hedv El, m skoldirektören, FM Ida Britta Ljungquist, f 25 juli 1916 i Botkyrka, Sth, d 28 aug 2002 i Sthlm, Kungsh, dtr till ingenjören Lars Lorens Leonard L o Hedvig Charlotta Kistner; 2) 30 dec 1958 (–74) i Sthlm, Skarpnäck, m journalisten Karin Elise Aubert, f 7 aug 1932 i Haugesund, Norge, d 2015^[1], dtr till disponenten Johan A o Laura Spartvedt, samt tidigare g Jordal; 3) 20 juni 1974 i Vänersborg m banktjänstemannen Ann-Mari Thorstenson, f 31 maj 1920 i Vara, Västra Götaland, dtr till stationsinspektoren Karl Alfred T o Anna Kerstin Maria Brolin.

Biografi

Uno S var under nästan hela sitt yrkesverksamma liv knuten till TT, där han började som nyhetsuppläsare 1938. Radioredaktionen hade bildats året före hans anställning. Fram till dess hade arbetet med radionyheterna varit något av en bisyssla för det fåtal medarbetare vid inrikesavdelningen som skötte nyhetskommunikéerna. Röstens lämplighet hade styrt deras uttagning till uppgiften, som bestod i att utan större åthävor läsa upp de telegram som sändes till tidningarna. I och med rekryteringen av S och andra unga medarbetare ändrades detta; nyhetssändningarna blev nu mer levande och begripliga. S sades dessutom ha en osedvanligt tydlig och pregnant röst. Själva arbetsmiljön var dock mycket primitiv. Radioredaktionen hade i många år inte ens en studio; vid sändning fick kollegorna upphöra med arbetet och vara tysta.

Radionyheterna hade vid denna tid börjat få en annorlunda status inom nyhetsbyrån, vilket hade flera orsaker. Radiotjänst hade bildats 1925, men det var ändå TT som både redigerade och läste nyhetskommunikéerna i radio. Dess handhavande av nyhetstjänsten hade dock ifrågasatts och en utredning genomförts. Förslaget att Radiotjänst skulle överta nyhetstjänsten vann inte gehör i riksdagen, men det var angeläget för TT:s chef Gustaf Reuterswärd (bd 30), som under elva år också var radiochef, att förnya verksamheten och ta udden av kritiken mot TT. I samband med utredningen införde han 1935 lunchnyheter. Hans efterträdare som radiochef, C A Dymling, gav programverksamheten en tydligare aktualitetsprägel och införde 1937 det kommenterande nyhetsprogrammet Dagens Eko.

Trots det ökade intresset för att utveckla nyhetsuppläsningen kvarstod många krav. Korrektheten och sakligheten fick det inte göras avkall på, och det var viktigt att tonfallet skilde sig från andra program- former i radioutbudet. Vid uppläsningen skulle fullständig objektivitet iakttas, tonläget skulle inte ens med en nyans förråda några personliga sympatier. S kände sig kluven inför detta, framför allt då nyheterna gällde stora olyckor eller andra tragiska händelser. Skulle då nyhetsuppläsaren verkligen vara kall och oberörd och inte låta någon gripenhet avspegla sig i rösten?

Fredagskonseljerna gavs på 1930-talet och lång tid framåt stort utrymme och inledde alltid denna dags lunchnyheter, oavsett vad som i övrigt hade hänt. De officiella nyheterna bedömdes enligt S som viktigare än allt annat nyhetsstoff, och ur publiksynpunkt tillmättes särskilt utnämningsärendena stort värde. Hos en kollega hittade S tumregeln för hur långt ner på skalan man borde gå; alla utnämningar som slutade på "råd" skulle nämnas i radio.

Redan 1940 anförtroddes S uppgiften att sammanställa och redigera nyhetssändningarna, en grannlaga syssla i det känsliga läge som rådde efter andra världskrigets utbrott - nyhetskommunikén 1 sept 1939 lästes för övrigt av S. TT-nyheterna hade mycket höga lyssnarsiffror under krigsåren, och extra kommunikéer lästes ofta på morgnarna. Radioredaktionen var oerhört påpassad: av lyssnarna, pressen, radionämnden, UD, tyska legationen m fl. Redan under finska vinterkriget sattes TT på hårda prov, inte minst av de finlandsvänner som propagerade för Finlands sak. Den tyska känsligheten för innehållet i sändningarna var också stor, och upprepade gånger framfördes klagomål från tyska legationen och i den tyska pressen. Norska exilkretsar fann andra anledningar till missnöje.

TT kontaktade ofta UD för att rådgöra angående nyheter om utrikes förhållanden. Ett hemligt avtal från 1921 stadgade nämligen detta, och nyhetsintresset fick vika för allmänna intressen. För lyssnarna i Danmark och Norge spelade TT-nyheterna en viktig roll under ockupationen. I all sin anonymitet var just S som röst känd och uppskattad i grannländerna. Berömt och ofta citerat är hans uppläsning av ett telegram gällande ockupationsmaktens dödsdomar över ett antal norrmän. S läste namn och data på de dödsdömda utan att avvika ett ögonblick från texten, men så långsamt att namnlistan förvandlades till en anklagelse mot tyskarna och till en hyllning av de döda.

Ibland, då redaktionen ville vara så aktuell som möjligt, kunde besvärliga situationer uppstå. Det hade kommit till TT:s kännedom att den finländske statsministern skulle offentliggöra resultatet av de känsliga fredsförhandlingarna mellan Finland och Sovjetunionen i sept 1944. Det skulle ske i ett direktsänt tal på finska som påbörjades strax före 22-nyheterna. Den finländske pressattachén i Sthlm kom till redaktionen och översatte löpande talet på lösa lappar, vilka allteftersom lämnades till S i studion. Det var spännande och nervöst; kråkfötterna var inte lätta att tyda.

TT:s stora popularitet under krigsåren hindrade inte att röster återigen höjdes för att radionyheterna skulle lämnas över till Radiotjänst. I synnerhet tidningen Expressen engagerade sig för detta. TT-nyheterna sades vara färglösa och tråkiga och schablonmässigt presenterade: TT:s röst verkade "komma ur djupet av det kamerala Sveriges oändliga korridorer". Andra tidningar uppskattade den koncisa formen. Det fanns hos vissa medarbetare på Radiotjänst länge en markant kitslighet gentemot TT. Den f d radioreportern Gunnar Helén ansåg 1949 att de båda institutionerna i viss mån saboterade varandras verksamhet. Alltför många gånger hade TT tagit udden av ett direktreportage och alltför många gånger hade Radiotjänst svarat på samma sätt. Ofta blev det besvärande upprepningar.

Först 1956 fick S och hans kollegor konkurrens i etern. Radiochefen Olof Rydbeck (bd 31) lät då införa nyhetssändningar i Radiotjänsts (från 1957 Sveriges radio, SR) egen regi i det nystartade P 2. Där fanns det ingen tradition för TT att falla tillbaka på. En annan konkurrent var 1961-62 piratradion Radio Nord, som med sina korta och snabba nyheter kontrasterade mot TT:s mer officiösa och allvarliga framtoning. De sändes varje timme. Radio Nord påverkade i viss mån TT-nyheternas utformning och språk, och när den tvingades upphöra övergick en av nyhetsuppläsarna till TT. Den allvarliga konkurrensen kom emellertid på 1960-talet, när SR införde egna nyhetssändningar. TT stred för att få behålla sin gamla plats i radion, och många lyssnare föredrog TT:s stramare redigering och tonfall framför SR-medarbetarnas sätt att "prata fram" nyheterna.

TT-chefen Jan-Otto Modig lät 1965 S överta chefskapet för radioredaktionen, eftersom det ömtåliga förhållandet till SR hade förvärrats av ständiga konflikter med radions nyhetsredaktion. Efter S:s tillträde förbättrades relationerna, och striden bilades 1970 då SR övertog de eftertraktade nyhetskommunikéerna 12.30 och 18.30 som föregick ekot och därmed kom att svara för hela nyhetsblocket. Men lyssnar-undersökningar visade att TT:s 8.00-nyheter förblev den populäraste sändningen, och S uttryckte klar förtjusning över att få brydde sig om att lyssna på det föregående ekot.

S var under hela sitt yrkesliv av den bestämda uppfattningen att nyheter skulle hålla en särskild, seriös ton och att uppläsaren skulle låta auktoritativ. Då han 25 juli 1975 kl 13.00 läste nyheterna i P 3, var detta den sista av hans närmare 40 000 nyhetsuppläsningar i radio. S hade då blivit något av en institution, som av tidningarna fått epitetet "Mr TT" och som gärna anlitats också i film- och teatersammanhang. Han karakteriserades som "en fin humanist, mångkunnig och säker och med en angenäm distans till sig själv och till världens problem", en personifiering av den objektivitet och saklighet som var riktmärken för TT (Modig).

S:s son Lars Olof (Olle) Oskar S (1942–2007) studerade slaviska språk och samhällsvetenskapliga ämnen vid StU och avlade där 1963 fil kand-examen. Medarbetare på Dagens Nyheters utrikesredaktion sedan 1965 anställdes han 1967 på SR:s Ekoredaktion. Olle S ansågs då trots sin ungdom vara ovanligt allmänorienterad och i besittning av en förmåga att snabbt skaffa sig överblick över ett ämne. Han intresserade sig tidigt för yttrandefrihetsfrågor och opponerade sig 1968 mot Olof Rydbecks entydiga ställningstagande, att inte tillåta sändning i nyhetsprogrammen av intervjuer med företrädare för utomparlamentariska aktioner. S framhöll att det låg ett informationsvärde även i demonstranternas synpunkter. Han gick 1970 över till TV 2:s nystartade Rapportredaktion och blev redan följande år korrespondent i Moskva. Sommaren 1973 gjorde S en mycket uppmärksammad intervju med kärnfysikern Andrej Sacharov, som då var en av Sovjetunionens fränaste kritiker av bristen på demokratiska rättigheter. Intervjun ledde till att S utvisades, men också till att han s å fick Stora journalistpriset. Efter en period som korrespondent i Washington var S 1979–87 och 1993 rapportredaktionens utrikeschef.

Som programledare för TV 2:s Magasinet 1987–91 rönte S stor uppmärksamhet. Klassisk är en intervju 1991 med Bert Karlsson, en av de två nyblivna partiledarna för Ny demokrati. Genom sin raka intervjuteknik och envishet fick S Karlsson att avslöja stora kunskapsluckor och många fördomar. 1993 återkom S till Ekoredaktionen, nu som redaktionschef. För den dittills så framgångsrike S blev detta ett misslyckande, mycket beroende på bristande engagemang i den inledande bevakningen av Estonias förlisning 1994. Efter att ha blivit ombedd att frånträda sin befattning tog han följande år vid som programledare för radions Efter tre där han blev en djärv, orädd och mycket uppskattad utfrågare.

Ordförande i PK 1990–94 engagerade sig S i pressetiska frågor, och från 2000 innehade han befattningen som Allmänhetens pressombudsman. Som sådan sökte han ta till vara vanliga människors, inte minst barns, intressen gentemot medierna. Han arbetade med stort engagemang för att stimulera till etisk debatt på tidningsredaktionerna och framhöll att förlöpningar kunde medföra krav på begränsning av tryck- och yttrandefrihet. S värnade grundläggande moraliska värderingar som sanning, rättvisa och empati, som han menade att tidningsägarna hade ett ansvar för att slå vakt om.

Författare

Göran Elgemyr

Källor och litteratur

Källor o litt:... och nu: TT: en krönika om radionyheter i 25 år (sänt 26 febr 1949, L-B 10.020); TT-nyhe- ternas 40 000:e sändn: jubileumssamtal med nyhetsuppläsare (Dagens Eko löjan 1957, TAN 57/1352); TT:s radioredaktion jubilerar med sin 50 000:e sändn (Journalen 5 jan 1963, 63/N)2004); Intervju med U S inför hans sista TT-uppläsn i radio (Lunchekot 25 juli 1975, 5446-75/1305); Det var på 20-talet (sänt 1 nov 1975, 5400-74/3089), allt i SR:s programarkiv. Sverige under krigsåren 1939-45: tre ljudkassetter med ett text- o bildhäfte: urval o textkommentarer av G Elgemyr o H Sjöström (SR Records 1984). G Elgemyr, De nord grannländerna i sv radio 1939-45 (Pressens årbog 1978); dens, Maktkampen kring Dagens Eko - uppkomst o utveckl (Dagens Eko: nyheter i radio under 50 år, ed K Brunnberg o G Elgemyr, 1987); dens, Får jag be om en kommentar?: yttrandefriheten i sv radio 1925-1960 (2005); N-O Franzén, Radiominnen: hist o hågkomster (1991); O Magnegård, Hans röst behöver ingen legitimation (SvD 23 febr 1975); J-O Modig, Redaktörer o direktörer: massmediala minnen (1992); M Nilsson, Visst var S skicklig - men behövs verkligen TT? (Aftonbladet 27 juli 1975); Närbilden: U S (Vecko-Journalen 1963, nr 2); O Rydbeck, I maktens närhet: diplomat, radiochef, FN-ämbetsman (1990); K-E Teghammar, Rikshärold 40 000 gånger (Göteborgs-Posten 14 sept 1975); U S död (DN 29 maj 1976); I Unge, I morgon tappar TT rösten (DN 24 juli 1975); L Widding, ... och därmed var det slut från TT (Expressen 19 juli 1975); T F Winqvist, En skr om TT o dess föregångare {1961). - Olle S: P Estmer, Karusell med "komisk dragning" (Pressens Tidn 2005, nr 14); S Fredrikson, O S: en av Sveriges främsta publicister (DN 30 jan 2007); C Hagen, "Jag stannar i Moskva - trots alla hotelser!" (Expressen 14 nov 1973); A Hultgren, Eko-chefen får sparken (Expressen 24 nov 1994); M Jönsson, O S (SvD 28 jan 2007); H Lindqvist, Nya tider för S (Journalisten 2000, nr 23); T Lisinski, Nyhetsräv i "Efter tre" (DN 13 dec 1994); K Mälarstedt, S glöder: sön-dagsinteryju med O S (DN 4 mars 2001); M Pethrus, Tuff radiopratare (Göteborgs-Posten 8 okt 1998); Å Ringborg, O S trakasserades före utvisn (DN 14 dec 1973); M Svegfors, nekr över S (Focus 2007, nr 2); Tala till o tala med: perspektiv på den sv radion o televisionen, edj Cederberg o G Elgemyr (1984).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Uno O Stenholm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20135, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Elgemyr), hämtad 2024-06-05.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20135
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Uno O Stenholm, urn:sbl:20135, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Elgemyr), hämtad 2024-06-05.