Meriter

Stoltz (1924–29 Hallgren), Gösta Leonard, f 9 maj 1904 i Sthlm, Kungsh, d 25 juli 1963 där, ibid. Föräldrar: skriftställaren Axel Svensson (Immelqvist) de la Nietze o Signe Hallgren (g 1906[–24] m byggnadsarbetaren Vilhard Valdemar Stoltz). Schackspelare, deltog i nio schackolympiader 27–54, sv mästare 51, 52 o 53, av Fédération internationale des échec (FIDE) tillerkänd titeln stormästare 54.

G 1 nov 1928(–39) i Sthlm, Nik, m Anna Karolina Andersson, f 12 dec 1907 i Järfälla, Sth, d 22 juni 1946 i Sthlm, Kungsh, dtr till Karolina Fredrika Andersson.

Biografi

Gösta S växte upp på nedre Kungsholmen i Sthlm. Föräldrarna sammanlevde endast under två år varefter fadern Axel (1878–1956) lämnade familjen två månader före S:s födelse. Han flyttade snart utomlands och kom aldrig att återuppta kontakten. Då modern gifte sig fick S och äldre brodern Axel styvfaderns efternamn. Brödernas uppväxt var turbulent med fosterhemsplaceringar, boende hos släktingar och frekventa kontakter med stadens sociala myndigheter.

Efter genomgången folkskola började S som cykelbud i en livsmedelsbutik på Kungsholmen. Vid femton års ålder lärde han sig att spela schack och blev en flitig besökare på huvudstadens många schackkaféer, samtidigt som han jobbade som mekaniker vid en bilverkstad. Som kaféspelare blev S känd och spelade sitt första allvarliga parti 1921 i en sportklubbs lagmatch. Han vann i tolv drag. Sin SM-debut gjorde S i Uppsala 1923 där han delade fjärde pris i lägsta klassen.

Genom ett flitigt deltagande i turneringar under de följande åren utvecklade S sin taktiska begåvning och fick skärpa i spelet. Nu fick också den generöse schackledaren Ludvig Collijn (bd 8) ögonen på S:s talang och uppmuntrade hans ambitioner. Efter att ha vunnit Sthlmsmästerskapet både 1926 och 1927 deltog S i 1927 års SMtävling i Örebro. Där delade han segern i högsta klassen med Gideon Ståhlberg. Sveriges schackförbund (SSF) tog ut S till det sv fyrmannalag som sändes till världsschackförbundets (FIDE) första lagtävling (schack-OS) som spelades i London s å och där sexton länder deltog. Efter bristfälliga förberedelser kom Sverige på elfte plats, S tog 7½ poäng på sina femton partier. Det var den första av nio OS-tävlingar där S deltog.

Med ekonomiskt understöd av Collijn kunde S i början av 1928 vistas några månader i träning hos VM-utmanaren Efim Bogoljubov i Triberg för att sedan delta i en starkt besatt internationell turnering i Berlin. S kunde ännu inte mäta sig med tidens världsstjärnor och fick en blygsam placering. Inför schack-OS i Haag 1928 hade FIDE beslutat att inga professionella spelare fick delta. Kärnan i det sv laget utgjordes av S och Ståhlberg. Trots att de båda hade sin huvudsakliga försörjning av schacket betraktades de som amatörer av SSF. S tog här 8½ poäng på sexton partier och Sverige kom på trettonde plats av sjutton deltagande nationer.

S:s schackliga genombrott kom 1930. Inför sommarens OS i Hamburg hade FIDE avskaffat amatörregeln och proffsen var åter på plats. Det sv laget kom nia bland arton deltagande nationer och S, som var i god form, tog tio poäng på sjutton partier. På hösten s å lyckades Collijn arrangera en stark internationell turnering i Sthlm där S delade andra pris med Bogoljubov efter amerikanen Kashdan. Därefter visade S vad han förmådde. I matchspel besegrade han Kashdan, berlinaren Rellstab och den gamle Sverigevännen Spielmann.

1931 fortsatte S:s framgångar med en matchseger över den tjeckiske stjärnan Salo Flohr, en tredelad seger med Flohr och Erik Lundin i Gbg och ensamsegrare i Prag före bl a Flohr. Dessutom vann han en överlägsen matchseger över Nordenmästaren Erik Anderssen. I OS i Prag började den sv satsningen på unga spelare ge resultat. Det sv laget belade sjunde plats bland nitton lag. S var åter en formidabel poängplockare med 13½ poäng på arton partier. Nu var S en etablerad världsstjärna och vistades några veckor i Nice, Frankrike, där han spelade en rad prestigefyllda partier med världsmästaren Aljechin, Flohr och några mindre franska mästare. Därefter inbjöds han till en mycket stark dubbelrondig turnering i den jugoslaviska badorten Bled. Här nådde S sin första topp som schackspelare genom att dela fjärde pris med Flohr, Kashdan och Vidmar. Segrade gjorde den då oövervinnlige Aljechin före Bogoljubov och Nimzowitsch. Senare på hösten 1931 utmanade S Sverigemästaren Ståhlberg till match om mästerskapet. Matchen slöt 3–3 och Ståhlberg behöll titeln. S:s tidigare starka fysik började dock att undergrävas av ett oregelbundet liv i förening med alltför hög alkoholkonsumtion. Han var storrökare och drabbades i början av 1932 av svår nikotinförgiftning som ytterligare nedsatte hans krafter, men lyckades i alla fall med god marginal segra i turneringar i Swinemünde och Sthlm.

Vid denna tid gjorde sig den ekonomiska världskrisen kännbar också i schackvärlden och FIDE beslöt att ställa in det OS som skulle ha arrangerats i Spanien 1932. Ekonomin föll i botten i mars 1933 och det var inte lätt för S att försörja familjen på schack när de stora turneringarna blev färre och prispengarna lägre. Han tvingades att söka sig till en borgerlig sysselsättning utanför schacket och arbetade en tid som montör på Atlas Copco i Norge. När hustrun insjuknade kunde S, som under långa perioder var hemifrån, inte ensam sköta familjen. Han tvingades därför att lämna bort sin son som fosterbarn.

Under en viloperiod våren 1933 ägnade sig S åt ett omfattande analysarbete i Tarraschförsvaret i Damgambit. Han fann nya vägar i en variant som sedan länge ansågs vara tömd på möjligheter. Vid sommarens OS i Folkestone vid Engelska kanalen blev S:s analyser ett effektivt vapen för de sv spelarna. Än mer effektivt blev det när Siegbert Tarrasch själv i sin schacktidskrift publicerade en ”vederläggning” av S:s analyser. Men Tarrasch hade fel. De spelare som prövade den av Tarrasch föreslagna varianten blev lätt överspelade av de välpreparerade svenskarna. Av de femton deltagande nationerna blev Sverige delad trea tillsammans med Polen och Ungern efter USA och Tjeckoslovakien. Särskiljningsbestämmelserna gav Sverige en tredjeplacering. S tog åtta poäng på fjorton spelade partier.

Nu började också S:s spelsätt att fördjupas. Han anlade oftare partierna positionellt där han i taktiska situationer kunde locka in motspelaren i förvecklingar som han själv behärskade. Med tiden blev S också en utomordentlig slutspelskännare där ställningarna ofta gav möjlighet till välberäknade, intrikat sublima kombinationer.

1935 blev ett stort sv schackår. I april kom världsmästaren Aljechin till Sverige för att delta i en turnering i Örebro. Aljechin segrade före Lundin, Ståhlberg och S. OS-tävlingarna i Warszawa som samlade tjugo nationer blev en stor sv framgång. S var i god form och det sv laget låg länge i täten, men passerades i spurten av USA. S tog tolv poäng på nitton partier. HitlerTyskland, som hade lämnat FIDE 1933, ville visa att Tyskland i själva verket var Europas starkaste schacknation och utmanade Sverige och Polen på matcher med fyra spelare i varje lag. Polen avböjde dock medan Sverige ställde upp. Matchen spelades på kasinot i Zoppot, en förort till den fria staden Danzig. Sverige vann matchen med 17–15. S:s spel bidrog i hög grad till segern.

Tysklands strävan att visa sin storhet på området resulterade 1936 i en lagtävling i München som samlade 21 nationers åttamannalag. Några dagar efter det att Berlinolympiaden avslutats inleddes spelet. Trots flera internationellt oprövade spelare slutade Sverige på åttonde plats medan Ungern segrade före Polen och Tyskland. S gjorde åter ett utmärkt resultat med elva poäng på nitton partier.

Nästa riktigt stora uppgift för S var schack-OS i Sthlm 1937. Tävlingen blev en organisatorisk triumf men innebar ur sv synpunkt ett spel- och resultatmässigt misslyckande. Sverige, som i inhemska schackkretsar räknades till favoriterna, slutade på tionde plats bland de nitton nationerna. USA segrade. S var alldeles ur form och inledde med fem förluster i rad och fortsatte sedan medelmåttigt. Söndagen den 8 aug hade spelarna inbjudits till en utflykt till Furusund där S ”sågs inmundiga spirituosa” som det heter i schackförbundets styrelseprotokoll. Följande dag skulle Sverige möta Island och eftersom lagledaren, förre Sverigemästaren Gustaf Nyholm, misstänkte att S skulle vara i dålig kondition togs han inte ut till den matchen. Detta var S ovetande om när han anlände till Grand hotell där OS spelades. När S upptäckte att han saknades i laguppställningen ansåg han sig orättvist behandlad och lämnade lokalen. På förmiddagen den 10 aug, när Sverige skulle spela mot Skottland, var S åter insatt i laget, men kom inte till spel och alla försök att komma i kontakt med honom var resultatlösa. S avbröt på eget bevåg tävlingen efter det att han spelat tio partier med endast 3½ poäng. S:s beteende väckte stor uppmärksamhet, förundran och ilska bland de sv schackvännerna och vid ett sammanträde med schackförbundets styrelse beslöts att avstänga honom från förbundets tävlingar till den 1 sept 1938. Några schackledare menade att han borde ha stängts av för längre tid. S ansågs nu allmänt vara ett sorgligen avslutat kapitel i sv schack. Så blev det emellertid inte.

När avstängningstiden gått ut fick S, efter ett lyckosamt återbud, plats i 1938 års Collijnturnering. Till allmän överraskning visade det sig att S lyckats bevara sin schackliga skärpa och förbättra sin fysiska kondition. Under avstängningen hade han försörjt sig som hantlangare vid byggen. Han bar murbruk åtta timmar om dagen och gick därifrån direkt till spellokalen. Han segrade före flera av samtidens sv elitspelare.

Under återstoden av 1930-talet spelade S sporadiskt och mycket osäkert. Han kunde inte heller delta i det sv OS-lag som avreste till Buenos Aires 1939. Under tävlingen bröt andra världskriget ut och plötsligt befann sig flera av de deltagande länderna i krig med varandra. Tävlingen fullföljdes dock, därefter valde flera av de europeiska spelarna att stanna kvar i Sydamerika, bland dem Sverigemästaren Ståhlberg.

Trots att kriget rasade lyckades det Stortyska schackförbundet att arrangera ett (inofficiellt) europamästerskap i München 1941. Arrangörerna hade flugit in världsmästaren Aljechin från Lissabon där han strandat i ett försök att nå USA. Sverige representerades av Lundin och S. Här vann nu S sin sista stora framgång. Han segrade före Aljechin, Lundin och en rad av kontinentens bästa spelare. Trots att det, givetvis, saknades spelare från England, USA, Sovjet och Sydamerika var S:s prestation anmärkningsvärd. Hans spel höll högre kvalitet än på många år.

Vid turneringen undertecknade spelarna ett upprop för bildandet av ett Europeiskt schackförbund (ESF). I jan 1942 inbjöd ordföranden i Stortyska schackförbundet, statsåklagare Post, en rad europeiska schackförbund, däribland SSF, till ett möte i Salzburg för att bilda ESF. Samtidigt spelades en turnering som Aljechin vann och där S misslyckades totalt. Att SSF, med en del förbehåll, valde att ansluta sig till det nazistiska ESF väckte starka negativa reaktioner ute i landet och i pressen. Oppositionen tvingade fram en extrakongress i jan 1943 som beslutade att SSF skulle frysa kontakterna med ESF. Vid årsskiftet 1943–44 lämnade SSF slutgiltigt ESF. Men då hade Tyskland annat att tänka på än vrenskande schackförbund. Det första, och enda, europamästerskap som ESF arrangerade spelades i München 1942. Åter segrade Aljechin och åter misslyckades S.

Under krigsåren hade S svårt att göra sig gällande både i Sverige och i de fåtaliga turneringar som arrangerades i Europa. Men han återhämtade sig och några år efter kriget kom en period av anmärkningsvärda framgångar i internationella turneringar.

Världsmästaren Aljechin avled i en hjärtattack i Portugal 1946. Han efterträddes av sovjetmedborgaren Botvinnik som vann titeln i en turnering 1948. FIDE, som lade beslag på titeln, arrangerade särskilda turneringar för att få fram en utmanare till Botvinnik. S deltog i FIDE-turneringarna i Saltsjöbaden 1948 och i Sthlm 1952. Nu märktes dock tydligt att S:s hälsa försvagats av ett osunt liv och alkoholmissbruk. Men fortfarande kunde han visa glimtar av sin forna kapacitet när han äntligen blev Sverigemästare – 1951, 1952 och 1953. Han deltog också i schack-OS i Hfors 1952 där han tog fem poäng på tio partier. S blev även uttagen till det sv laget i Amsterdam 1954, men insjuknade vid ankomsten och måste läggas in på sjukhus. Han blev utskriven mot slutet av turneringen och spelade då två remipartier men repade sig sedan aldrig efter denna sjukdomsperiod. Det gladde honom att han vid FIDE-kongressen i Amsterdam utnämndes till stormästare – schackets högsta titel. Det var ett senkommet erkännande av S:s storhet som schackspelare.

Fram till sin bortgång 1963 plågades S av sjukdom och usel ekonomi. Han pantsatte sina tre SM-plaketter liksom den halvmeterhöga statyett i marmor och silver han fick vid sin seger i München 1941. Tidvis bodde han hos sin mor, så länge hon levde. Därefter vandrade S mellan tillfälliga lägenheter och under sina sista år bodde han delvis på ungkarlshärbärgen eller vandrarhem.

Till sin natur var S en vänlig bohem som kunde dra en låt på munspel eller ackompanjera sig själv på luta och gitarr. Han ägde ett fint sinne för humor och kom alltid ihåg sitt enkla ursprung. Någon diva blev han aldrig. Av sin vän Ståhlberg har S karaktäriserats som ”den största urbegåvning på schackspelets område vi någonsin haft”. S spelade inte schack för livet, för honom var livet schack.

Författare

Sthig Jonasson

Källor och litteratur

Källor o litt: Sveriges schackförb:s arkiv, centralstyr:s prot 1930–38 o brev från G Ståhlberg (1962), E Karlmark (1963) o E Lundin (1980), RA. Akter till reg efter socialreg:nummer (F 6BA), akt nr 108 117, SSA.

A Becker, Munich 1941: torneo international (1946); E Böök, Stormästaren G S:s bästa partier (1968); Europa-Schachturnier München 1941: im Auftrage des Grossdeutschen Schachbundes herausgeben von K Richter (1942); Á Földeák, Chess olympiads 1927–1968 (1969); B Hörberg, G S död (SvD 27 juli 1963); Interzonala schackturneringen, Saltsjöbaden 1948 ... med kommentarer o analyser av G Ståhlberg (1949); Interzonala schackturneringen, Sthlm–Saltsjöbaden 1952 ... med kommentarer o analyser av G Ståhlberg (1953); S Jonasson, Rudolf Spielmanns sista år (Sv schack under 75 år: 1917–1992, ed L Borgström, 1992); dens, Avesta 1934: Stoltz-turneringen (1992); dens, Sthlm 1937: Fine-turneringen (1992); dens, Örebro 1935: Aljechin i Sverige (1993); dens, Rudolf Spielmanns letzte Jahre: Portrait eines Schachmeisters in Texten und Partien (1996); Joson (R Johansson), G S har avlidit (DN 28 juli 1963); P F Kuiper, Hundert Jahre Schachturniere: 1851–1950 (1964); dens, Hundert Jahre Schachzeikämpfe: 1851–1950 (1967); E Lundin, Erik Lundin spelar upp sina schackminnen 1924–1979 (1979); Z Nilsson, G S död (Sthlms-tidn:en 27 juli 1963); Sthlm 1938: Collijn-turneringen, ed E Lundin (1939); G Ståhlberg, Sv schackmästare (1964); dens, Strövtåg i schackvärlden (1965); dens, I kamp med världseliten (1965); Å Wassing o G Ståhlberg, Schackspelarens läsebok (1966); K Whyld, Salzburg 1942 (1962). – Art:ar om S i Schackvärlden 1923–45, Tidskr för Schack 1923–63, Schackspelaren 1931–35 o Schackbladet 1952–57.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gösta Leonard Stoltz (Hallgren), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20309, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sthig Jonasson), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20309
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gösta Leonard Stoltz (Hallgren), urn:sbl:20309, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sthig Jonasson), hämtad 2024-04-27.