Meriter

Söderberg, Eric Axel, f 1 april 1909 i Örgryte, V Göt, d 21 sept 1962 i Lidingö, Sth. Föräldrar: majoren Anders Gustaf S o stiftsjungfrun Cecilia Staël von Holstein. Elev vid h a l i Jönköping 25–27, studerade reklamteknik vid Sthlms biträdes- o dekoratörsskola 29, dekormålare, elev vid Slöjdfören:s skola i Gbg 31–35, studieresa till Tyskland, praktik vid Gbgs stadsteater, teaterdekoratör (scenograf) vid Riksteatern 38–åtm 58, vid Nya teatern, Sthlm, 40–46, delägare där 41–46, teaterdekoratör vid Boulevardteatern, Sthlm, 47–50, vid Helsingborgs stadsteater 48–49, studieresa till London 49, teaterdekoratör vid Intima teatern, Sthlm, 50–51, chefsdekoratör vid Stadsteatern Norrköping-Linköping 53–54, vid Folkets hus-teatern i Gbg 54–57, vid Uppsala stadsteater från 60, utförde scenografiska arbeten vid bl a Sthlms stadsteater, Folkteatern, Nya Scalateatern o Parkteatern i Sthlm o Sv teatern i Åbo.

G 22 okt 1938 i Sthlm, Nik, m teaterdekoratören Lillanna Ström, f 25 april 1916 i Düsseldorf, Tyskland, d 22 april 2019 i Lidingö, dotter till regissören o teaterdekoratören Knut Egron S (bd 33) o konstnären Anna Karolina Holmberg.

Biografi

Eric S lärde sig spela piano tidigt och arbetade i unga år som barpianist i Jönköping. Han visade också intresse för konst och sökte i början av 1930-talet in på Slöjdföreningens skola i Göteborg där han utbildade sig i dekorativ målning och träffade sin blivande hustru. Strax efter genomgången utbildning gjorde S en del inredningsarbeten, bl a av matsalen i Stora hotellet i Jönköping liksom för Gottskärs havsbad i Onsala. Ett annat tidigt uppdrag var att framställa trycksaker för Klosters fabriker.

S var emellertid inställd på att bli scenograf och ett stipendium som han fått i belöning vid Slöjdföreningens skola möjliggjorde en studieresa för detta ändamål till Berlin och Köln. Att fortbilda sig i Tyskland var sedan länge etablerat bland yrkesutövare inom scenisk design. Svärfadern Knut Ström hade utbildat sig i Berlin och arbetat i Düsseldorf innan han kom till Lorensbergsteatern i Göteborg och där tillsammans med regissören Per Lindberg (bd 23) åstadkom ett genombrott för modernistisk scenkonst i Sverige. Båda två fick stor betydelse för S:s utveckling. Genom giftermålet kom S att tillhöra en inom svensk scenkonst betydelsefull konstnärsfamilj i vilken även svågern Carl Johan Ström (bd 33, s 799) blev scenograf. Efter praktik på Göteborgs stadsteater knöts S till Riksteatern och började därmed på allvar sin yrkesbana. Hans första stora uppgift var Brechts Tolvskillingsoperan. Under hela sin karriär arbetade S återkommande för Riksteatern. Han skapade flexibla lösningar för scener med ofta undermåliga scentekniska förutsättningar. Av turnéuppsättningarna kan nämnas Mobergs Rid i natt, Strindbergs Lycko-Pers resa, Ibsens Peer Gynt och Bergmans Markurells i Wadköping. Till Peer Gynt använde S ett vagnsystem, ett rörligt proscenium och projektionsytor för ljusfenomen för att gestalta dramats skiftande miljöer och stämningar. I linje med Riksteaterns vision hävdade S att publiken, var den än befann sig, hade rätt att kräva högsta sceniska kvalitet. För att uppnå detta kontrollerade han turnéuppsättningarna flera gånger under spelperioden.

I sin fortsatta karriär kom S att byta arbetsplats ofta. Han drevs av högt ställda konstnärliga krav på repertoaren och följde de regissörer han tyckte om att arbeta med. Hans yrkeskunnande var också mycket brett – kostymdesign, ljussättning, ljud, teknikutveckling och -installation, inredning, utställningar samt produktion av affischer. När S 1940 knöts till Nya teatern i Stockholm startade ett fruktbart samarbete med regissören Per-Axel Branner. Teatern var sliten, och S renoverade den genom smarta lösningar. Entrén fick gamla teateraffischer som tapeter. Billiga plåttrattar blev ny belysning, väggarna målades med limfärg, scenen byggdes ut i salongen så att två nya spelplatser bildades på vardera sidan om den gamla scenöppningen. Färg- och materialval gjorde miljön till ett allkonstverk. Denna expanderade scenografiska kompetens är central i S:s konstnärskap. Han kom senare att skapa scentekniken för Intima teatern, rita och genomföra ombyggnaden av Nya Scalateatern, och delta i planeringen av Borås stadsteater.

Maxwell Andersons Grå gryning (Winterset/Natt över New York) som förenar gangsterfilm med Shakespearediktning, valdes som Nya teaterns öppningspjäs. Medan dramats filmversion hade censurerats på grund av våldsinslagen, kunde scenversionerna spelas utan censur. S:s scenografiska gestaltning, där han laborerade med närhet, dynamisk rörelse och distans i samma scenbild, blev en framgång. Aftonbladet berömde S:s lösningar med orden ”Brooklynbrons smäckra valv som förtonade i fjärran gav faktiskt en illusion av att teaterns sceningång låg någonstans långt bortom Sveavägen”. När Nya teatern hamnade i ekonomisk kris övergick ägandet 1941 till ett konsortium bestående av Per-Axel Branner, S, John Zacharias och Sten Sture Modéen. Förutom den gång då S låg inkallad hösten 1941 svarade han för scenografin till alla teaterns produktioner t o m 1945. En stor succé var de epokgörande och politiskt skarpa Taggen-revyerna 1941–45 som fungerade som en plantskola för tidens unga artister. Till revyerna skapade S färg- och formsäkra kostymer med humoristisk udd. Bland de medverkande kan nämnas Stig Järrel och Birgit Cullberg. Musiken komponerades av Lille Bror Söderlund och Lars Erik Larsson.

Sommaren 1943 kom Axel Kielland till Nya teatern med sin pjäs Hjemmefront. Han hade flytt undan nazisterna till Sverige och pjäsen var en protest mot Nazitysklands ockupation. Per-Axel Branner gillade den fräna tonen och bestämde sig omedelbart för att sätta upp pjäsen, med den nya titeln Om ett folk vill leva. Pjäsen, som skildrar motståndsrörelsens kamp mot tyskarna i Oslo, slutar med misshandel och avrättningar av motståndsmän. För pjäsens tyskar lånade S och John Zacharias uniformer från Stockholms spårvägar (SS). Mottagandet var delat, vänsterpressen berömde medan högerpressen var starkt kritisk. Branner, som kallades till UD, vägrade censurera innehållet och regeringen stoppade pjäsen. Efter förbudet visades pjäsen i abonnemangsform på Folkets hus och Medborgarhuset för över 6 000 personer.

S började 1947 arbeta på Boulevardteatern, där John Zacharias nu var regissör, och gjorde bl a scenografi till Ingmar Bergmans Rakel och biografvaktmästaren. S fortsatte 1948 till Helsingborgs stadsteater där han bl a arbetade med Jean-Paul Sartres Smutsiga händer och Tennessee Williams Linje Lusta. Till Alf Henriksons revy Den ljusnande tid designade S över 100 kostymer. Intima teatern blev från 1950 nästa stora arbetsuppgift. Han ritade hela den teatertekniska inredningen inklusive en modern vridscen. För detta samrådde han med svärfadern och besökte London för att ta del av de senaste tekniska innovationerna. Han inredde även salongen. Som svar på ett gräl med teaterchefen Lorens Marmstedt (bd 25), lät S en ängel i takplafonden få dennes ansikte. Här framkommer S:s visuella humor, något som är återkommande i hans konstnärskap. S gjorde scenografi och kostym till balettfilmen Möte med en okänd (1951) som kom att infogas i Eldfågeln (1952). S lämnade Intima teatern 1951 eftersom han tappat förtroendet för Marmstedt som konstnärlig ledare.

På Åbo svenska teater fick S lysande kritik för den både sakliga och surrealistiska scenografin till Carl Erik Soyas drömspel Fan ger ett anbud. Växlande betydelsebärande detaljer och en säregen fantasifullhet präglade scenbilderna, något som kännetecknar ett stort antal av hans scenografier. S var 1953–54 verksam vid Stadsteatern Norrköping-Linköping. Tillsammans med Agneta Pauli utförde han där en väggmålning för att manifestera teaterns uppsättningar i bild. S visade också en karikatyrutställning med vassa porträtt av kollegorna. Folkets hus-teatern i Göteborg, där S arbetade 1954–57, var ett ambitiöst försök att förverkliga idén om en folkteater. S samarbetade bl a med regissören Erwin Piscator, en av folkteatertankens ledande företrädare. I flera produktioner var S både regissör och scenograf. Till Don Juan i helvetet hade S enligt Dagens Nyheters korrespondent ”byggt upp en enkelt raffinerad scenbild i svart och rött som han belyser med fina avvägningar” (Ström). Trots hårt arbete och höga ambitioner hade Folkets hus-teatern svårt att nå sin primära publikgrupp, och de ekonomiska problemen eskalerade.

Under 1940- och 1950-talen var S en av Sveriges mest produktiva, yrkesskickliga och stridbara scenografer. Han var tongivande i kampen för ökad professionalisering av yrket. ”Den bästa recension man kan få som teatermålare”, berättade han i Teatern 1960, ”är att inte omnämnas alls! Då har dekoren verkligen ingått som den organiska del av föreställningen som den bör vara.” S var ytterst medveten om scenografins kraft att skapa stämning och samspela med publiken liksom vilket hantverkskunnande som krävdes för att uppnå detta. För Norrköpings tidningar berättade han om hur enkla stoffer, som oblekt lakansväv eller filtapplikationer, kan ge fantastiska effekter i rätt scenljus (Git).

Under sin karriär åtog sig S ett stort antal frilansuppdrag, som Kar de Mummas revyer på Folkan i Stockholm och uppsättningar för Parkteatern. Hans kvalificerade och ekonomiskt hållbara scenografier för alla upptänkliga spelplatser gjorde honom efterfrågad i branschen och populär hos publiken. Att S hade fyra barn att försörja bidrog också till att han åtog sig uppdrag. När han blev sjuk i slutet av 1950-talet försökte han trappa ned genom att arbeta som inredningsarkitekt och ledde då bl a ombyggnaden av restaurang Tattersall i Stockholm, klar 1960. Samma år utsågs han till chefsdekoratör vid Uppsala stadsteater. Vid sin död arbetade S med Tennessee Williams Iguanans natt, Shakespeares Som ni behagar och Edmond Rostands Cyrano de Bergerac, samtidigt med Major Barbara på Stockholms stadsteater.

S, som var en god tecknare, deltog med scenografiskisser för teaterproduktioner i bl a Djurgårdsmässans teaterutställning Offentliga nöjen i Liljevalchs konsthall 1952. Tillsammans med svågern Carl Johan Ström dekorerade han den 1955 invigda båtbanan på Liseberg, i bruk till 1972.

Inom scenkonsten lever S:s konstnärliga gärning vidare. Han hade flera senare framgångsrika scenografer som elever, däribland Olle Montelius på 1940-talet och Agneta Pauli under åren i Norrköping. De många bevarade skisserna i arkiven håller hög kvalitet och kan för betraktaren öppna dörren till svunna konstnärliga processer och sceniska händelser i ett Sverige som strävande efter att göra scenkonsten tillgänglig för alla i hela landet.

Dotter till S är Lisa S (f 1943), VD för Sveriges Radio 1996–2003.

Författare

Astrid von Rosen

Arkivuppgifter

S:s teckn:ar, kostym- o scenografiskisser i Scenkonstmuseet, Statens musikverk. Handl:ar även i privat ägo: hos Karl S, Sthlm (scenografiskisser, anteckn:böcker, ms, klipp, brev, betyg, tavlor m m), hos Lars S, Sthlm, (affischer, scenografiskisser), hos Lisa S, Sthlm (affischer, scenografiskisser), samt hos Per S, Caledonia, Kanada (scenografiskisser, tavlor).

Källor och litteratur

Jönköpings h a l:s betygskataloger (A I b:45 o 47) o matr (C II b), VLA. Slöjdfören:s konstskolas inskr:böcker (D 1 d:15) o betygskataloger (D 2 a:25–28), Konstindustriskolans arkiv, i Regionarkivet för Västra Götalandsregionen o Gbgs stad. M Asplund, ”Om ett folk vill leva”: en uppsättning på Per-Axel Branners Nya teatern 1943 (opubl C-uppsats, ht 1987, Instit för teater- o filmvetenskap, StU).

Birck [sign], Aristokrati teatermagnet (Göteborgs-Tidningen 12 jan 1956); P Bjurström, Teaterdekoration i Sverige (1964); P-A Branner, Vår lilla teater (1944); I Björkstén, Att vara teatermålare: scendekor får inte självlysa (Teatern 1960, nr 5); Git [sign], Fantasibegåvat (Norrköpings tidningar 12 mars 1954); [H O Kusoffski], Veckans teater: turnémålare presenteras, av Koski (Aftonbladet 18 jan 1943); Ny svensk teaterhistoria, 3 (2007); ”Offentliga nöjen”: Djurgårdsmässans teaterutställning 1951 (1951); P G Pettersson, Winterset på Nya teatern (Aftonbladet 6 sept 1940); SKL 5 (1967); A von Rosen, Knut Ströms scenografi och bildvärld: visualisering i tid och rum (2010); [G Ström], Shaw-premiär i Göteborg, av s-m (DN 31 mars 1955); E Sundler Malmnäs, Scenografin (Signums svenska konsthistoria: konsten 1915–1950, 2002); P Sundström, Per-Axel Branner: hans teater, hans filmer (2019); Svensk teater (Aftonbladet 2 mars 1942); Teater i Göteborg 1910–1975, 1–3 (1978); Teater i Stockholm 1910–1970, 1–3 (1982). – Muntl meddel:en från Karl, Lars, Lisa o Per S.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Axel Söderberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35130, Svenskt biografiskt lexikon (art av Astrid von Rosen), hämtad 2024-06-06.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35130
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Axel Söderberg, urn:sbl:35130, Svenskt biografiskt lexikon (art av Astrid von Rosen), hämtad 2024-06-06.