Meriter

Söderlund, Gustaf, f 20 jan 1890 i Vika, Dal, d 1 april 1979 i Danderyd, Sth. Föräldrar: hemmansägaren Joel S o Alma Adolfina Vinkler. Mogenhetsex vid h a l i Falun 3 juni 10, praktikant vid Vagn- o maskinfabriks ab där, inskr vid UU 24 jan 11, kansliex där 19 april 13, e o tjänsteman i Kammarkoll 16 maj 13, tf e arkivarie 15, tf e o assessor 1 april–31 maj 18 o 1 maj 19–21, sekr 1 jan 20, allt i Kammarkoll, e o tjänsteman i Marinförvaltn 21 okt 13–15, kurser i företagsekonomi o nationalekonomi vid Handelshögsk i Sthlm 17–18, amanuens i Ecklesiastik- o Finansdep 18, sakk för beredn av ärenden ang lönetillskott ur kyrkofonden för ecklesiastikåret 20–21, led av utredn för revision av bestämmelserna om skatteköp febr 20–dec 22, förste kanslisekr i Finansdep 1 okt 21, led av komm ang revision av gällande avlöningsbestämmelser för statsdepartementen m fl verk juni–nov 23, partiellt förordnad statssekr i Finansdep 3 sept 23, statssekr där 31 okt 24–30 juni 26, led av styr för Försäkr:ab Securitas senast 26, vice ordf där 27–32, borgarråd i Sthlm 21 juni (tilltr 1 juli) 26–31 mars 31, ordf i Sthlms stads drätselnämnd, polisnämnd o tjänstenämnd 26–31, led av stadsfullm i Sthlm 27–33, av 1928 års lönekomm juni 28–april 31, av styr för ab Sv tobaksmonopolet 29–45, av Sociala rådet 31–34, vice ordf i styr för Sv arbetsgivarefören (SAF) 31–39, VD 1 okt 31–29 maj 41 (tjänstl från nov 39), ordf 43–46, allt i SAF, led av SPP:s överstyr 31–45, av Arbetsrådet 32–34, av komm ang privatanställda april 32–nov 35, socialfullm i Socialdep 32–37, led av kommissionen ang tredje mans rätt vid arbetskonflikter mars–maj 34, av styr för Sv skumsläckn:ab 35–52, ordf där åtm 43–52, led av rationaliseringsutredn maj 36–juni 39, av styr för ab Salktennis 36–46, sakk åt socialvårdskomm ang utredn om sjukkasseverksamheten sept 38–april 40, led av komm ang arbetsmarknadens försvarsberedskap mars 39–maj 40, av Statens arbetsmarknadskommission sept–okt 39, chef o ordf i Statens industrikommission (IK) 1 nov 39–jan 43 (tjänstl från okt 42), led av styr för Försäkr:ab Skandia 40, ordf där 43–62, ordf för Finlandskomm av år 1941 juli 41–45, led av styr för Linjeab Krångede-Horndal 41–46, av styr för Skandinaviska banken 41–46 o 56–61, VD 46–57, ordf 57–61, allt i Skandinaviska banken, led av komm ang riktlinjer för den ekonomiska politiken sept 42–mars 43, av styr för Hellefors bruks ab 42–57, ordf där 46–57, led av styr för Handelshögskolefören 42, vice ordf där 43–61, led av styr för Husqvarna vapenfabriks ab 42–49, av dir för Handelshögskolan i Sthlm 42–61, av styr för Sv träimpregneringsab STAB 42–62, av styr för Sv tändsticksab 42–62, av styr för Sv aeroplan ab 43–46, sakk ang arbetsförmedlingens organisation sept 43–juni 46, led av styr för Sandvikens jernverks ab 43, ordf där 59–67, led av styr för Sv interkontinental lufttrafik ab 43–68, av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering febr 44–nov 45, ordf i styr för Sv kvarnfören 44–46, led av överstyr för Fadderortsrörelsen 44–49, av styr för Bolidens gruvab 44–66, ordf där 46–59, led av styr för Kohlswa jernverks ab under 46, av styr för Sv obligationskredit ab 46–49, ordf i styr för Riddarhytte ab 46–49, i styr för ab Arvika-verken 46–50, led av styr för ab Lånekassan af 1914 46–52, av styr för ab Obligations-intressenter 46–56, av styr för Sv bankfören 46–57, vice ordf 49–51 o 55–57, ordf 51–54, led av styr för ab Zinkgruvor 46–57, ordf där åtm 50–57, ordf i styr för Oxelösunds järnverks ab 46–59, fullm i Sthlms handelskammare 46–60, ordf i styr för Boliden-Rönnskärs transport ab 47–51, led av styr för Degerfors järnverks ab åtm 48, av styr för Uddeholms ab 48–49, av styr för Söderhamns verkstäder ab 50–56, ordf där åtm 52–56, led av styr för Wenner-Grenska samfundet åtm 50–63, av styr för ab Garpenbergs odalfält 51, ordf där 55, fullm för Folkpensioneringsfonden 52–61, led av styr för Riksfören för kräftsjukdomarnas bekämpande (från 56 Riksfören mot cancer) o kassaförvaltare 52–63, ordf i arbetsutsk där 58–63, led av förlikn:kommissionen vid löneuppgörelsen 56, av styr för Sthlms fondbörs 56–57, av styr för ab Bofors 56–66, av styr för Nydqvist & Holm ab 57–åtm 62, av styr för ab Custos 58, ordf där 59–65, ordf i styr för Sv cellulosafören 58–67, vice ordf i styr för Nobelstiftelsen 60–65, fullm för Riksförsäkr:verkets fonder 61–64, led av styr för ab Upsala valskvarn 61–åtm 64, av styr för Tarkett ab 62–67, ordf i styr för International invest ab under 63, led av styr för ab Företagsfinans 63–66. – Med hedersdr vid KI 30 maj 60.

G 16 juni 1917 i Sthlm, Gust Vasa, m Elvira Johanna Andersson, f 17 nov 1890 i Solna, d 20 sept 1974 i Sthlm, Kungsh, dotter till stationsmästaren Anders Gustaf A o Johanna Katrina Andersdotter.

Biografi

 S beklädde under flera årtionden en rad framträdande poster i offentlig förvaltning och i näringslivet. Mest känd är han som en av fäderna till det första huvudavtalet mellan SAF och LO, det s k Saltsjöbadsavtalet 1938. S var det äldsta av sju barn i en lantbrukarfamilj och behöll alltid såväl sitt dalmål som en nära kontakt med hembygden. Efter att läraren hemma i Vika blivit varse S:s läshuvud fick han studera vidare vid läroverket i Falun, en inte liten uppoffring för föräldrarna. Därefter följde universitetsstudier som 1913 resulterade i en kansliexamen varefter S antogs till tjänstgöring i de statliga ämbetsverken, inledningsvis mest i Kammarkollegiet där han snabbt steg i graderna och 1920 utnämndes till sekreterare. Den snabba karriären vittnar om duglighet, men S gynnades också av att Kammarkollegiet efter en nyligen genomförd omorganisation behövde inrätta nya tjänster.

S togs 1918 över till Finansdepartementet, där han som partiellt förordnad statssekreterare kom att arbeta nära Jakob Beskow (bd 4), finansminister i Ernst Tryggers ministär. 1924 utnämndes S till statssekreterare i Hjalmar Brantings (bd 6) tredje ministär, säkerligen på initiativ av den nyss återinträdde finansministern Fredrik Vilhelm Thorsson, som uppskattade S, trots dennes politiska hemvist i högern. När Thorsson 1925 insjuknade fick Ernst Wigforss rycka in samt efter dennes död överta ämbetet. Även han uppskattade S:s kompetens.

1926 utsågs S till borgarråd i Stockholm, med ansvar för finansroteln. Företrädaren, Carl G Juhlin-Dannfelt (bd 20, s 450), hade valt att avgå i förtid. Med sina erfarenheter från Finansdepartementet ansågs S bli en stor tillgång för staden, även om kommunisten Karl Kilbom (bd 21) fick tillfälle att utdela ett litet nålstick i samband med S:s första statsförslag som var oöverskådligt och svårläst. S bättrade sig, vilket Kilbom erkände.

Stockholm expanderade kraftigt under 1920-talet. Antalet invånare steg från 419 000 till 494 000, mycket byggdes, såväl i innerstaden som i förorterna, biltrafiken ökade, spårvägsnätet breddades. Samtidigt fick bostäderna centralvärme, el-ljus, wc, badrum och rationellare kök, men ett större engagemang från staden i bostadspolitiken spärrades av högern som även förordade återhållsamhet med åtgärder mot den rådande arbetslösheten. Socialdemokrater, vänstersocialister och kommunister hade en knapp majoritet i stadsfullmäktige. Socialdemokraternas kommunalpolitiska program innefattade socialisering, men i stadsfullmäktige agerade de reformistiskt. Detsamma gällde i realiteten även vänstersocialister och kommunister.

Som nytillträdd ansvarig för finansroteln gjorde S sensation genom att förklara finanserna vara ganska goda. Skatten skulle kunna sänkas med ca 4 procent, och ändå skulle ett betydande belopp kunna avsättas till konsolidering. Stadskollegiet biträdde S:s förslag, men redan nästa år gick dess majoritet mot honom genom att bevilja 4 miljoner kr till stadsfullmäktiges förfogande i stället för de 3,2 miljoner han önskade reserverade. Samma sak hände de följande åren.

Vid behandlingen av staten för 1930 föreslog stadskollegiet en sänkning av skatten med 9 procent och detta till trots en stor avsättning av medel till stadsfullmäktiges förfogande. S hade reserverat sig och avgav i fullmäktige en principdeklaration i vilken han manade till försiktighet: Stockholm hade byggt upp stora fonder genom avsättningar till stadsfullmäktiges förfogande och genom överskott på driftsbudgeten, vilket hade lett till slösaktighet. Förvaltningscheferna hade inte tagit tillräckligt ansvar. Större anslag än som kunde beräknas gå åt under budgetåret borde inte äskas. S underkände vidare strävan efter jämnast möjliga skatteuttag mellan åren: Högre utgifter, högre skatt, lägre utgifter, lägre skatt. Krav på löneökningar för skicklighet måste hållas tillbaka, annars skulle hela löneplanen börja gunga. S motsatte sig också stora markköp. Exploateringen skulle få vänta länge, och under tiden skulle räntor på erforderliga lån kosta mycket. Han motsatte sig även avsättningar för kommande arbeten vid Slussen – staden hade kapital nog ändå. Borgarrådet Yngve Larsson (bd 22) ansåg S:s bild ”mycket rosenfärgad”, och fick rätt; stadens ekonomi blev snabbt mycket ansträngd.

När Hjalmar von Sydow (se ovan, s 69) 1930 begärde avsked som VD i SAF, sammankallade vice ordföranden i styrelsen, Sigfrid Edström, ett antal ledande personer inom näringslivet för att diskutera en efterträdare. Valet föll på S, som tillträdde i oktober 1931. SAF befann sig i en kritisk fas. Under 1920-talet hade organisationen stagnerat och det hade blivit allt svårare att hålla samman förbunden i gemensamma aktioner. Flera stora företag hade lämnat föreningen. Under S:s ledning vann dock SAF i omfattning och styrka – antalet delägare ökade med 88 procent fram till hans frånträde 1939. På vägen lyckades S ändra föreningens politik i grunden och bidra till ett fredligare förhandlingsklimat på arbetsmarknaden.

S:s tid som SAF-chef började dock i motsättningarnas tecken. I februari 1932 utbröt konflikt inom massaindustrin som hade drabbats hårt av lågkonjunkturen. Arbetsgivarna krävde därför stora lönenedsättningar men massaarbetarna krävde status quo samt några dyrortsuppflyttningar. Kommunisterna agiterade hårt. Förlikningsförhandlingarna strandade och en strejk utbröt i april som varade till augusti, trots att LO:s ledning avrådde och gjorde vad den kunde för att få slut på en i dess ögon hopplös strid. Sedan fackförbundets tillgångar uttömts och S förberett lockout, tvangs en uppgörelse fram, som var sämre för arbetarna än vad som kunnat uppnås utan konflikt. Ett likartat scenario upprepades i byggindustrin från april 1933 till februari 1934. I den konflikten försökte regeringen lägga fram ett förlikningsbud. Resultatet blev inte lyckat, vilket kan ha bidragit till att SAF och LO så lätt enades om att själva ta hand om huvudavtalsförhandlingarna.

Saltsjöbadsavtalet 1938 tillkom under politiskt tryck. Skydd mot verkningar av arbetskonflikter, för samhället och för tredje man, samt en förhandlingsordning ägnad att minska konfliktbenägenheten hade varit hjärtefrågor för borgerliga politiker ända sedan 1910-talet. Utredningar och konferenser om detta hade från 1921 till 1935 avlöst varandra utan resultat. Med byggstrejken i färskt minne såg regeringen helst att organisationerna på arbetsmarknaden sökte lösa problemen. LO stod vid en skiljoväg: antingen hoppas på en framtvingad lagstiftning som så litet som möjligt begränsade arbetarrörelsens frihet eller nå en uppgörelse med SAF, som man inte förhandlat direkt med efter storstrejken 1909. Att LO valde den senare vägen, tillskriver LO:s historiograf Ragnar Casparsson – under en period LO:s sekreterare vid Saltsjöbadsförhandlingarna – i betydande grad S: ”fri, öppen, insiktsfull och mottaglig för skäl, en personlighet som utan arrogans förde talan för den part han representerade”. Kontrasten mot företrädaren Hjalmar von Sydow var stor.

På initiativ av Sigfrid Hansson (bd 18) höll S ett föredrag på LO-skolan i Brunnsvik, där han yttrade: ”Om vardera parten i frågor, där han känner sig mest trängd, söker utverka statens ingripande för att komma ur svårigheterna, så står man snart på bägge håll mitt uppe i ett system, där friheten blir allt mindre till förmån för det statliga tvånget.” Fråga är, om inte udden var riktad lika mycket åt höger som åt vänster. I vart fall kunde S och LO:s ordförande Albert Forslund (bd 16) enas om att inleda förhandlingar utan statlig inblandning. S har senare yttrat, att ingen av dem kan anses som initiativtagare – ”det låg i luften”. I mars 1936 underrättade parterna regeringen om sin avsikt att göra upp själva, propåer från socialminister Gustav Möller (bd 26) om statlig medverkan avvisade Forslund kärvt.

Förhandlingarna inleddes i Stockholm i maj 1936 under ledning av Sigfrid Edström. De kom att pågå till december 1938 när huvudavtalet, Saltsjöbadsavtalet, slöts. Delegaterna växlade något – bl a frånträdde Forslund ordförandeskapet i LO för att inträda i regeringen hösten 1936 och ersattes av August Lindberg (bd 23). Forslund angav tonen – ”fria och förtroendefulla överläggningar” – och S anslöt sig. Vad som kom att yttras skulle stanna inom delegaternas krets, inte vara bindande, och meddelas pressen endast efter gemensamt beslut. Parterna skulle ha var sin sekreterare, och ett första steg skulle bestå i en inventering av problemområdet. Man skulle verka gemensamt i ”arbetsmarknadskommittén” i stället för att rubricera sig som förhandlingsparter.

Valet av Grand Hotell Saltsjöbaden som plats för de fortsatta förhandlingarna bidrog till att skapa en öppen och förtroendefull anda. Samvaro vid sidan om överläggningarna hade sin betydelse, liksom att man lade bort titlarna och började dua varandra – ett inte oviktigt steg vid denna tid. Arbetsmarknadskommittén sammanträdde femton gånger innan avtalet kunde undertecknas.

Huvudavtalet har formen av en förbindelse att verka för att detsamma blir antaget som kollektivavtal på branschnivå. Det stadgas vidare att parterna utser en gemensam nämnd, arbetsmarknadsnämnden, vilken skall handlägga frågor om uppsägning av arbetsavtal och permittering samt konflikter som berör samhällsviktiga funktioner. Vidare ingår en förhandlingsordning: tvister skall behandlas i lokala förhandlingar på företaget och i centrala förhandlingar på branschnivå innan de går till konflikt eller hänskjuts till Arbetsdomstolen. Vid uppsägning och varsel av arbetare anställda minst ett år skall fackföreningen underrättas senast en vecka i förväg och i sista hand ha möjlighet att hänskjuta frågan till arbetsmarknadsnämnden. Denna skall ta hänsyn till såväl produktionens beroende av arbetskraftens duglighet och lämplighet, som arbetarnas intresse av trygghet. Om valet vid arbetsbrist står mellan lika lämpliga och skickliga arbetare, skall hänsyn tas till anställningstidens längd och till försörjningsplikt. Regler begränsar användningen av bojkott, blockad och andra stridsåtgärder som berör tredje man. Arbetsmarknadsnämnden skall skyndsamt behandla konfliktsituationer som endera parten eller någon offentlig myndighet anser kunna bli samhällsfarlig.

När S lade fram arbetsmarknadskommitténs förslag i SAF:s styrelse blev frågan om inskränkning i arbetsgivarens rätt att fritt anta och avskeda arbetare mest omdiskuterad. Denna rätt hade länge betraktats som nära nog helig. S framhöll rådande politiska och sociala förhållanden: Arbetarna fäste största vikt vid trygghet i anställningen, och skulle man inte komma fram avtalsvägen, hotade lagstiftning, som kunde bli byråkratisk och ödelägga den frihet som var nödvändig för enskild förvärvsverksamhet. Kommittén hade stannat för att föreslå ett partsgemensamt organ för att pröva frågor om uppsägningar. En invändning i SAF:s styrelse var att arbetarna skulle driva sina krav politiskt om de inte fick igenom dem i ett avtal, men S svarade, att man ansåg sig vara ense om, att de frågor man reglerade i avtal skulle hållas utanför politiken – oskrivet, men ett ”gentlemen’s agreement”. Byggnadsindustrins representant framhöll de starka växlingarna i branschen – rätten att avskeda arbetare måste där behållas obeskuren. Enighet rådde dock om att undvika lagstiftning och att förhandlingarna fortsatte.

Vid en preliminär uppgörelse ett halvår senare uttrycktes bl a farhågor för motstånd mot driftsinskränkningar, men S svarade att kommittén hade enats om att arbetarna inte hade rätt att begära förhandlingar om anledningen till en sådan åtgärd. Man skulle inte behöva räkna med svårigheter vid permittering eller uppsägning av ett större antal arbetare, men väl vid enstaka avskedanden. Styrelsen fick senare ta del av och godkänna ett något omarbetat förslag.

Huvudavtalet tillmättes stor betydelse, även utomlands. I Frankrike talade arbetsgivarna om ”Pax Suecana”, och arbetarna demonstrerade på Paris gator under fältropet: ”Comme en Suède!” Avtalets formella innebörd var inte revolutionerande – många branschavtal hade redan en liknande förhandlingsordning, och reglerna om uppsägning stämde ganska väl med de större företagens praxis. Det viktiga låg i huvudorganisationernas strävan att i förtroende verka för arbetsfred, ta sig an gemensamma problem utan statlig inblandning samt minska allmänhetens oro för kränkningar av tredjemans rätt vid arbetskonflikter.

Klimatet på arbetsmarknaden lättade vid mitten av 1930-talet – konjunkturerna förbättrades. Under denna period växte arbetsledarnas och övriga tjänstemannagruppers organisationer i omfattning. Mellan Verkstadsföreningen och Sveriges arbetsledareförbund slöts 1935 ett avtal om allmänna anställningsvillkor med SAF:s stöd. Däremot ställde sig S negativ till förhandlingar med andra tjänstemannaorganisationer. Möjligen ville han agera i konsekvens med den politik SAF drivit till stora kostnader 1930, då handelsarbetarna krävde kollektivavtal för butiksanställda vid färgföretaget ab Wilh Becker.

SAF inköpte 1934 den fastighet på Blasieholmen, där föreningen och flertalet branschförbund kom att bedriva sin verksamhet till sekelskiftet 2000. Som om inte verksamheten i SAF skulle vara nog, fungerade S därutöver ”under 1930-talet som ett slags inofficiell ekonomisk-politisk generalstabschef för näringslivet” (Carlsson).

I november 1939 lämnade S tills vidare sin post i SAF för att bli chef och ordförande för nybildade IK som lades under det nyinrättade Folkhushållningsdepartementet och kom att fungera som en kombination av myndighet och affärsdrivande verk. Kriget gjorde det nödvändigt att industriproduktionen i första hand inriktades på att tillgodose försvarets behov. IK fick mycket stora befogenheter, och dess verksamhet blev betydande. Med tiden kom IK att omfatta ett tjugotal avdelningar, i stort sett representerande var sin industrigren, och den hade att handlägga upp till 10 000 ärenden per dag. Företagsledare och andra kvalificerade befattningshavare fick rycka in till tjänstgöring. En rad personer, som senare kom att bekläda ledande poster i näringslivet, började sin bana i IK.

Genom den från och med april 1940 upprättade Skagerackspärren uppstod svår brist på ett stort antal nödvändiga varor. IK ålades först att inventera tillgångarna och göra upp försörjningsplaner. För att fullgöra sin uppgift använde man sig av många olika medel. Förfogandelagen var i kraft – IK kunde fritt välja den bästa metoden på vart och ett område. Industrin ställdes om till krigsproduktion genom att nya fabriker byggdes och befintliga utvidgades, men mest genom omställning av produktionen i befintliga anläggningar. Åtgärderna skedde till stor del genom frivilliga överenskommelser. IK gav stöd med lån till investeringar eller med direkta subventioner, pris- och avsättningsgarantier m m.

Mindre nödvändig produktion förbjöds, standardisering av produkter påbjöds i syfte att spara råvara och varor ransonerades. Alla industriråvaror togs i beslag för att av IK tilldelas förbrukare. Hårda restriktioner drabbade motor- och cykeltrafiken p g a bristen på gummi. Vidare bildades branschföreningar inom importörledet med uppgift att fördela varor på tillverkare efter grunder som IK fastställde. IK drev även på arbetet med att få fram ersättningsvaror och att forskning fick ekonomiskt stöd.

Enligt Folkhushållningsdepartementets chef Axel Gjöres lät S förstå, att han delegerade alla ärenden utom de allra viktigaste till sina avdelningschefer; det stora antalet underställda synes ha gjort detta oundvikligt. Hösten 1942 lämnade S IK för att på regeringens uppdrag bekämpa de inflationstendenser som följde av brist på importvaror, minskad industriproduktion, varuknapphet och ökad köpkraft genom indexavtalens kompensation för höjda levnadskostnader. En pris- och lönespiral hotade. Om ingenting gjordes skulle folk hamstra och förvärra läget än mer. Förhandlingar med näringslivsföreträdare hade börjat försommaren 1942 och fortsatte under hösten, nu med representanter även för arbetstagarna. Läget var något gynnsammare än tidigare: Spannmålsskörden väntades bli acceptabel, jordbrukarnas inkomster stabila genom avtal för 1943, löntagarnas likaså under ett halvår. S lade fram två promemorior till regeringen. Han slog fast att en upptrappad prisreglering var nödvändig – särskilt gällde detta importen – och att kostnadsstegringar skulle begränsas genom lönestopp.

De förhandlande parterna var eniga om nödvändigheten att mota inflationstendenserna, men lurpassade på varandra. Livsmedelskommissionen hade rekommenderat vissa sänkningar av producentpriserna, löntagarrepresentanterna ville ha större, vilket jordbrukarna värjde sig mot. Resultatet blev föreskrifter om allmänt prisstopp från 1 oktober 1942, samt ett ramavtal mellan SAF och LO för nästkommande år med starkt reducerad kompensation för prisstegringar och i övrigt praktiskt taget status quo.

S utsågs till ordförande i styrelsen för SAF 1943 och hade tänkt sig en mera aktiv roll på denna post. Han fick emellertid samma år också efterträda Marcus Wallenberg som ordförande i styrelsen för Försäkrings ab Skandia och tog under 1940-talet på sig styrelseuppdrag i en rad andra stora bolag, inte minst efter det att han 1946 utsetts till VD för Skandinaviska bankens centralkontor i Stockholm.

Affärsbankerna klandrades vid tiden för S:s tillträde för maktmissbruk, bristande sociala hänsyn, ineffektivitet, hårdhet mot låntagare m m. Därför hade 1945 års bankkommitté tillsatts, som emellertid inte fann det styrkt att bankerna tillämpat oskäliga villkor. Inte heller föreslogs någon socialisering av dem, trots en avsiktsförklaring i det socialdemokratiska partiprogrammet. Men en statlig affärsbank, Sveriges kreditbank, inrättades, och Riksbanken samt Finansdepartementet utvecklade metoder för att styra bankernas kreditpolitik.

Statens ekonomiska politik var inriktad på att bekämpa inflationen. Ett stort problem var att hålla räntorna låga trots stor efterfrågan på krediter. Bankerna ålades att hålla likviditetskvoter och underkastades direktiv från Riksbanken. S hade svårt att samarbeta med riksbankschefen Klas Böök (1948–51), men såg positivt på efterträdaren Mats Lemne (1951–55). S ansåg dock, att en centralbank normalt inte borde direktstyra bankerna, utan arbeta med medel som räntor och växelkurser.

Affärsbankerna fick vänja om sig från ett överflöd på pengar för utlåning till stor knapphet. De tvangs söka nya källor och vände sig till allmänheten, som de förut lämnat åt sparbankerna. I detta sammanhang låg Skandinaviska bankens förvärv av Södermanlands enskilda bank (1945) och Göteborgs handelsbank (1949) i tiden, eftersom de tillförde ett stort antal kontor. Slagordet ”Din bank” kom till under S:s tid. Bankens utlandsrörelse hade varit liten under kriget men växte därefter kraftigt. S hade från början ingen erfarenhet av utlandsaffärer, men kom att ägna denna gren stort intresse.

Skandinaviska bankens organisation var unik med tre självständiga centralkontor i Göteborg, Stockholm och Malmö med var sin VD och lokalstyrelse. Givetvis vållade detta problem. S och hans VD-kollega i Göteborg, Erik Lundh, hade olika uppfattning om hur långt kontorens autonomi skulle sträcka sig. En ändring i banklagen 1955 gjorde att VD i Stockholm ålades att hålla uppsikt över bankens likviditet och efter samråd meddela direktiv, men Lundh accepterade aldrig den nya ordningen. Först S:s efterträdare, Lars-Erik Thunholm, blev den ende VD:n direkt underställd styrelsen.

Under S:s tid i banken demokratiserades relationerna mellan ledning och personal. Bankmannaförbundet konsoliderade sig, och 1946 var en strejk nära att bryta ut innan ett riksavtal med Bankernas förhandlingsorganisation kunde träffas. Detta omfattade minimitarifflöner, reglering av pensionsfrågor, sjuklön, semester, övertidsersättning m m. Tre år senare kom ett avtal om företagsnämnder. S hade helst sett att samarbetet mellan ledning och personal utvecklades oberoende av de former avtalet föreskrev – vilket dock inte betydde att han motarbetade nämnderna, tvärtom. S synes ha varit omtyckt av bankens personal på alla nivåer, och han ansågs kunna sköta kontroversiella ärenden utan att osämja uppstod. Han uppnådde pensionsåldern 1955, men då frågan om hans efterträdare inte var löst kom han att kvarstå till 1957.

S var även en viktig företrädare för näringslivet i samhällsdebatten. Ett genomgående tema i hans föredrag var näringslivets frihet.

Från alla håll intygas S:s älskvärda väsen och förmåga att skapa enighet. ”Rakryggad och spänstig, öppen och vänlig, men fast, och med en blick som röjde både intelligens och humor”, var S:s senare efterföljare som SAF-chef, Bertil Kugelbergs, första intryck. S var en friluftsmänniska, jagade ivrigt, spelade golf och tennis och var mycket skicklig i störtlopp. I ett brev till Sigfrid Edström 1933 sade sig S kunna lägga sig på badstranden och släppa sina bekymmer, trots långvariga påfrestningar. Han ger intryck av en ovanligt helgjuten personlighet. Den öppenhet i sinnet flera samtida talar om har S emellertid inte unnat eftervärlden. Förgäves sökte dottersonen Gustaf Dyrssen förmå honom att skriva sina memoarer, men S brände istället de papper som skulle kunnat bli underlag.

Författare

 Arne Jansson

Arkivuppgifter

 Enstaka brev från S i GUB, KB o LUB (till bl a T Nothin).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Yttrande och förslag i fråga om revision av gällande avlöningsbestämmelser för statsdepartement m. fl. verk. Sthlm 1923. (I Marcus). 123 s, tab. (Statens offentliga utredningar, 1923:68). – [Omslag:] Några ord om Stockholms finanser. Föredrag vid föreningens årsmöte. [Kolofon:] Sthlm 1928. (Idun). 15, [1] s. (Meddelanden från Skattebetalarnas förening, 8). – Arbetsmarknadens problem. Föredrag vid Värmländska Ingeniörsföreningens sammanträde den 8 dec. 1934. [Kolofon:] Karlstad 1935. (Nya Wermlands-Tidningen). 19 s. (Värmländska ingeniörsföreningen, Meddelanden, 10). – Motsättningen mellan kapital och arbete. Föredrag vid Landsorganisationens skola i Brunnsvik den 25 juni 1935. Sthlm 1935. (H W Tullberg). [1], 22 s. (Svenska arbetsgivareföreningen). – [Rubrik:] Näringslivet och staten. [Kolofon:] Sthlm 1935. (Iduns tr, Esselte). 24 s. (Meddelanden från Skattebetalarnas förening, 47). [Tidigare publicerat som: Samhällsingripandena i näringslivet. Föredrag av G S vid de nordiska arbetsgivareföreningarnas möte i Köpenhamn (Industria, årg 31, 1935, s 486–490, 492–500). Även publicerat separat som: Samhällsingripandena i näringslivet. Föredrag hållet i Stockholms köpmansklubb den 1 oktober 1935. Sthlm 1935. (V Petterssons bokindustriaktiebolag). 38 s. (Stockholms köpmansklubb). Ytterligare separat utgåva: Samhällsingripandena i näringslivet. Föredrag hållet dels vid de nordiska arbetsgivareföreningarnas möte i Köpenhamn den 30 augusti 1935, dels i Stockholms köpmansklubb den 1 oktober 1935. Sthlm 1935. (V Pettersons bokindustriaktiebolag). 38 s. (Svenska arbetsgivareföreningen).] – [Omslag:] Socialiseringens vägar och smygvägar. Föredrag av G S vid Skattebetalarnas förenings årsstämma den 29 april 1936. [Kolofon:] Sthlm 1936. (Iduns tr, Esselte). 19 s. (Meddelanden från Skattebetalarnas förening, 51). – Två anföranden i Landsorganisationens skola i Brunnsvik 19 augusti 1937. Sthlm 1937. (Andrén & Holms boktr). 30 s. – [Rubrik:] Direktör G. Söderlunds promemoria angående Riktlinjer för den ekonomiska politiken. U o u å [1942]. 7 bl. Fol. [Duplicerad maskinskrift. Omtryckt som: Riktlinjer för den ekonomiska politiken (Riksdagens protokoll, 1943, Bihang, samling 1, nr 1, Inkomsterna. Bihang C, s 2–7). Promemorian enligt riksdagshandlingarna inlämnad till chefen för Finansdepartementet den 13 nov 1942.] – Produktionsviljans betingelser. Föredrag av G S vid Stockholms köpmansklubbs sammanträde den 6 oktober 1942. Sthlm 1942. (Iduns tr, Esselte). 12 s. (Meddelanden från Skattebetalarnas förening, 78). [Ett föredrag med titeln Produktionsviljans betingelser är tryckt i Studier i svenskt näringsliv tillägnade Jacob Wallenberg, [Verso:] Redaktionskommitté: I Högbom, R Calissendorff, I Sjögren, B Sterner, C Wahlund, Sthlm 1942, (I Hæggström), s 445–461 (Även publicerat som särtryck 1942). De bägge texterna skiljer sig kraftigt från varandra och bör betraktas snarare som två uppsatser på samma tema än som olika versioner av samma text.] – Frihet och framåtskridande. U o u å [Göteborg 1944]. ([Kolofon:] Wezäta, Göteborgslitografen). 13 s. – E Wigforss, Ekonomisk demokrati. Föredrag och diskussion med anföranden av G S, I Anderson, T Henriksson, K Wistrand, F Söderlund. [Kolofon:] Sthlm 1944. (A Lundquists tr). 63, [1] s. [Rubrik: Stockholms köpmansklubb. Föredrag och diskussion vid ordinarie sammanträdet den 9 maj 1944. S:s inlägg återges på s 24–29.] – Framtidens svenska ekonomiska samhälle. Föredrag å Stockholms-högerns diskussionsmöte i Borgarskolan den 24 maj 1945. [Sthlm:] Högerns riksorganisation, 1945. (Sthlm: Hj. Sundströms boktr). 22 s. – [Omslag:] Frihetens betydelse inom näringslivet. Föredrag hållet som diskussionsinledning vid 25:e Svenska handelskammarmötet i Norrköping den 28 september 1945. [Kolofon:] Sthlm 1945. (K L Beckman). 20 s. (Meddelanden från Skattebetalarnas förening, 92). – De ekonomiska regleringarna. Föredrag vid I.C.A.-förbundets årsmöte i Sthlm den 29 oktober 1951. Västerås [1951]. – Den ekonomiska friheten och dess försvar. Föredrag av G S hållet i Köpenhamn den 26 september 1952 hos Erhververnes Oplysningsråd. Sthlm 1952. (Andrén & Holms boktr). 23, [1] s. ([Omslag:] Samhällsdebatten, 3).

Källor och litteratur

Matr:ar o tjänsteförteckn:ar (D1a) o Liggare över förordnanden, tjänstledigheter m m 1917–31 (D1b) i Finansdep:s arkiv 1840–1965; Matr:ar över kollegiets tjänstemän (D1a) i Kammarkoll:s arkiv 1880–1972, båda i RA. SAF:s arkiv (styr:protokoll o -berättelser 1930–46), Centrum för näringslivshistoria, Sthlm. Sthlms stadsfullm:s prot 1926–30 (A 1A), SSA.

Gösta Bagges minnesanteckningar, 2, 1942–1944, ed K Blidberg o A W Johansson (2013); J Sigfrid Edström: en levnadsteckning, 1, ed K A Bratt (1950); R Casparsson, LO under fem årtionden, 2, 1924–1947 (1948); dens, Saltsjöbadsavtalet i historisk belysning (1966); T Carlsson, Skandinaviska banken i näringsliv och samhälle 1939–1971 (1997); H De Geer, SAF i förhandlingar (1986); dens, Arbetsgivarna: SAF i tio decennier (1992); J S Edström, Minnen ur mitt liv (1959); K Englund, Försäkring och fusioner: Skandia, Skåne, Svea, Thule, Öresund: 1855–1980 (1982); A Gjöres, Vreda vindar (1967); A L Johansson, Saltsjöbadspolitikens födelse (Saltsjöbadsavtalet 50 år: forskare och parter begrundar en epok, 1989); S Jonsson, Företag och samhälle i förvandling: Hellefors bruk ab och Hellefors järnverk 1864–1992 (1993); Kammarkollegiet 1539–1989: en jubileumsskrift, ed L-O Skoglund (1989); P Karlsson, SEB: 150 år av förändring (2006); P Klason, Knut Jacob Beskow (LA:s handlingar och tidskrift 1928, nr 2); B Kugelberg, Upp i vind (1985); Y Larsson, Mitt liv i stadshuset, 1–2 (1977); O Månsson, Industriell beredskap: om ekonomisk försvarsplanering inför andra världskriget (1976); O Nyman, Parlamentarismen i Sverige: huvuddragen av utvecklingen efter 1917 (6 uppl, 1966); ML Samuelsson, Ernst Trygger (2010); Sandvik inför ett nytt sekel (1962); E Schalling, Från Karl XII:s död till närvarande tid (Kammarkollegiets historia, 1941); O Svenning, Hövdingen (2014); Svenska Kvarnföreningen 75 år: 1914–1989 (1990); Sveriges industri, utg av Sveriges Industriförbund (5 uppl, 1967); S A Söderpalm, Arbetsgivarna och saltsjöbadspolitiken (1980); J Wallander, The Wenner-Gren Foundations 1955–2000 (2002); I Vennerström, F V Thorsson (1926); E Wigforss, Skrifter i urval, 8, Minnen 1914–1932 (1980), K Åmark, Kristidspolitik och kristidshushållning i Sverige under och efter andra världskriget, 1–2 (1952). – Muntl meddel från Gustaf Dyrssen, Stockholm.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Söderlund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35236, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Jansson

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35236
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Söderlund, urn:sbl:35236, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Jansson