Meriter

Söderlund, Ulla-Britt, f 12 aug 1943 i Växjö, d 21 juli 1985 i Khvn, Filips. Föräldrar: skorstensfejarmästaren Lars Gustaf S o Astrid Emilia Svensson. Realex vid h a l i Växjö vt 59, studier vid Khvns tilskærerakademi 62–63, kostymör vid Ungdommens Teater på Det ny Scala i Khvn 63, i ett flertal filmproduktioner under 60- o 70-talen, vid Bristol teatret i Khvn 71–åtm 76, dansk medborgare 73, kostymör i bl a TV-serien Matador 78–82, frilansande i bl a Danmark, Sverige, Storbritannien, Brasilien o USA. – Vann en Oscar-statyett (Academy Award) 76.

G 24 juli 1970 i Helsingør, Danmark, m førstebibliotekar Jørgen Thorning Sørensen, f 22 maj 1942 i Khvn, Kaperneums, d 11 feb 2001 där, Tagensbo, son till inspektør Aage Svend Sørensen o Paula Marie Johanne Sørine Jensen.

Biografi

 S skapade under sin drygt tjugoåriga karriär fram till 1985 kostymer till ett fyrtiotal långfilmer och TV-produktioner. Därtill kom en viss produktion för opera- och teaterscener. Kostymöryrket har som många andra yrken inom film- och teatervärlden hamnat i skymundan för regi, manus och skådespeleri – men utan kostym, eller scenografi, ingen film eller teater, och S lyckades på kort tid göra sig bemärkt och bli flitigt efterfrågad i filmkretsar. Hennes expertis låg främst inom det historiska kostymhantverket, men hon imponerade också med sin känslighet för det mer samtida modet och inte minst med sin perfektionism och med en passion för arbetet så stor att den blev närmast självförbrännande.

Kostymerna har alltid haft stor betydelse i filmer, även om de ofta passerar ganska obemärkt som en väl integrerad del i en visuell berättelse. De har som yttersta funktion att bidra till rollfigurernas trovärdighet men även till att snabbt signalera deras karaktär. Genom extravagans och moderiktighet har filmkostymen också kunnat påverka modebilden och härigenom initiera nya trender. Här visade S sin stora begåvning; i de kreationer hon skapade utmejslades specifika karaktärer samtidigt som de tjänade till att göra både narrativet och kontexten övertygande. Hennes kostymer uttryckte i många fall, i såväl den historiska som den mer samtida representationen, även det trendigt moderiktiga och det överdådiga. I hennes varierade produktion blir klädernas betydelse för trovärdighet och illusion å ena sidan, och för ideal och hantverk å den andra, högst påtaglig.

I Sverige har främst kostymskaparen Mago (Max Goldstein) kommit att uppmärksammas, inte minst för sitt nära samarbete med Ingmar Bergman, liksom Marik Vos, känd för sin insats i Bergmans Fanny och Alexander (1982), för vilken hon blev Oscarsbelönad. Men innan dess hade S som första svensk någonsin vunnit en Oscar i samma kategori: 1976 tilldelades hon statyetten tillsammans med italienskan Milena Canonero för bästa kostym i Stanley Kubricks kostymdrama Barry Lyndon från 1975. Bakom sig hade hon då en omfattande kostymproduktion som inkluderade både seriösa dramer och mer lättsinniga komedier, varav de flesta var danska produktioner även om vissa var resultat av nordiska samarbeten.

Redan som tolvåring hade S bestämt sig för att hon ville göra kläder för teater och film. Hon sydde sina egna dräkter och gjorde samtliga i uppsättningarna i läroverkets teaterklubb. 1962 flyttade S till Danmark för att påbörja studier vid Köpenhamns tillskärarakademi. Yrkesvalet väckte ingen stor entusiasm hos föräldrarna. Utbildningen var inriktad mot modebranschen men efter kort tid sökte sig S därifrån för att istället få skapa teaterkostym. Sitt första uppdrag som kostymör fick hon hos Bent Mejding på Ungdommens Teater efter att hon själv kontaktat honom och erbjudit sina tjänster, och 1966 skapade hon filmkostym till Henning Carlsens filmatisering efter Knut Hamsuns roman Sult från 1890. Carlsen var en av dåtidens viktigaste danska filmskapare och Svält – med en utmärglad Per Oscarsson i huvudrollen – kom att nomineras till Guldpalmen i Cannes. Det var med denna film som S fick sitt genombrott.

Under de följande åren skapade S historisk kostym till Gabriel Axels medeltidsdrama Den røde kappe (1967), Mai Zetterlings tunga sekelskiftesdrama Doktor Glas (1968), Knud Leif Thomsens romantiska trettiotalsdrama Midt i en jazztid (1969) – och till de mjukpornografiska och lättklädda komedierna Tandlæge på sengekanten (1971), Med kærlig hilsen (1971) och Takt og tone i himmelsengen (1972). Hennes perfektionism gick igen även i de sistnämnda; för att uppnå en viss komisk effekt i Tandlæge på sengekanten sydde hon upp speciella kalsonger till huvudrollsinnehavaren.

Under det tidiga 1970-talet skapade S kostymerna till Jan Troells episka filmer Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972), båda baserade på Vilhelm Mobergs (bd 25) romaner. Filmerna innebar en mycket omfattande arbetsinsats för S: förutom rollinnehavarna skulle flera hundra statister – svenska bönder och överhetspersoner, ursprungsamerikaner, New Yorkbor och andra – kläs på ett historiskt korrekt sätt. Det internationella genomslaget blev stort och medförde att S uppmärksammades och till att hon erbjöds göra en internationell karriär. En stor fördel, i något fall rentav en avgörande, var hennes språkkunnighet – vid sidan av svenska och danska behärskade S flera andra språk.

Efter att ha sett Troells filmer tog Stanley Kubrick kontakt med S och 1973 anlitades hon för att tillsammans med Milena Canonero göra kostym till det historiska eposet Barry Lyndon. För att få arbetstillstånd i England blev S dansk medborgare och inledde därefter ett ännu mer krävande projekt som bl a inbegrep ett 40-tal mycket avancerade kreationer bara till hjälten själv. Originalkläder från 1700-talet köptes in, sprättades upp i sina beståndsdelar och användes sedan som originalmönster. I Kubrick mötte hon dessutom en like, eller rentav överman i fråga om perfektionism – hur förnämligt resultatet än blev frågade han alltid om det inte kunde bli ännu bättre. Eftersom han eftersträvade total autenticitet t o m i ljussättning krävdes en mängd prover för att få fram nyanser i tygerna som fungerade i skenet från stearinljus. S fick också handbrodera alla knapphål i huvudrollsinnehavarens många kostymer. Hon fann samarbetet krävande men mycket stimulerande.

För sin insats vann S och Canonero en Oscar och det var S som mottog priset inför en celeber Hollywood-publik. Hon, som till vardags gärna gick klädd i ett föga estetiskt ”sammelsurium av stil och smak”, var under ceremonin iförd en minnesvärd svartvit 1700-talsensemble som påminde om de herrkostymer hon skapat för filmen – med tricorn, sidenkråsskjorta och knäkorta byxor. Jackan var en s k justaucorps, täckt av gnistrande paljetter. S avslutade sitt tacktal med att konstatera att det var ”a long way to come from Scandinavia but it was worth it”. I samband med priset intervjuades hon flitigt i internationella, danska och svenska tidningar, där hon lyfte fram kostymskaparnas betydelse för helheten i en film och uttryckte en förhoppning om att priset skulle öppna publikens ögon för dessas existens.

Förutom att rita kostymerna åtog sig S själv mycket av sömnadsarbetet och ansvarade även för tillklippning och behandling av tyger, vilket medförde att hon hade stor förståelse för kostymernas konstruktion, mönsterpassning och textilers olika karaktär. Det innebar något då helt nytt inom engelsk film där man vanligtvis skickade iväg sina beställningar till stora ateljéer. Genom hela sin karriär väckte S uppseende med sina okonventionella metoder att uppnå det eftersträvade resultatet. Hon tvättade tyger i lerigt flodvatten, doppade dyrbart siden i syralösningar och bar själv en del färdiga plagg för att få dem att patineras på rätt sätt. Innan kostymarbetet påbörjades, ägnade hon stor möda åt att sätta sig in i epoker och miljöer: läste manus, besökte bibliotek och konst- och etnografiska museer och studerade tidstypiska målningar. S var på så vis både hantverkare och visionär. Maken Jørgen, konsthistoriker och bibliotekarie, bistod henne ofta i de noggranna efterforskningarna.

S avvek från det gängse mönstret också genom att fortsätta arbeta som sin egen i stället för med agent. Möjligheten till stora inkomster intresserade henne mindre än att själv få bestämma villkoren för sitt arbete. Några gränser för detta satte hon dock knappast; hon arbetade ofta 15 timmar om dagen utan att bli trött, reste över hela världen för sina olika uppdrag och familjen kom svårligen åt att träffa henne om de inte följde med till de platser där hon för tillfället arbetade.
Efter framgången med Barry Lyndon följde arbete med Richard Fleischers Fäkta för livet! (Crossed swords, 1977) efter Mark Twains roman Prinsen och tiggargossen (The Prince and the pauper, 1881), där S hade ett givande samarbete med den i mångas tycke egensinniga Raquel Welch. S fick möjlighet att utveckla sin expertis inom det historiska kostymskapandet genom det extravaganta 1500-talsmode som filmen skulle uppvisa.

Vid sidan av film och television kom S också att skapa kostymer för teater, balett och opera. Även där karaktäriserades hennes arbete av stor förståelse för deras betydelse för helheten. I samband med uppsättningen av operetten Läderlappen i Göteborg 1983 poängterade hon hur angeläget hon ansåg det vara att samtliga medverkande bar dräkter med korrekta detaljer. Körens och balettens kläder var för henne lika viktiga som rollinnehavarnas – ”publiken skall ju uppleva att alla som rör sig över scenen är personligheter.”

Det var inom den mer historiska kostymen som S:s egenart och stora professionalism stod ut, men hon besatt en imponerande förmåga att fånga och iscensätta även mer samtida moden. I sitt skapande rörde hon sig smärtfritt mellan olika epoker och hittade rätt utryck för att göra karaktärerna tidsmässigt och visuellt trovärdiga. När S 1968 skapade kostymerna till Mai Zetterlings Doktor Glas ansvarade hon samma år för kostymen i Flickorna av samma regissör, i vilken hon åstadkom en samtida modebild genom att klä de tre ”flickorna” (Gunnel Lindblom, Harriet Andersson och Bibi Andersson) i korta kjolar, höga stövlar, åtsittande polotröjor – ett mode som än idag framstår som tidlöst och modernt. Kostymen för dessa två filmer skapades dessutom mellan arbetet med medeltidsdramat Den røde kappe och det romantiska dramat Midt i en jazztid, som utspelar sig under 1930-talet. Kännetecknande för S var förståelsen för vikten av att arbeta tillsammans med andra kreatörer; skapandet av kostym var en gemensam ansträngning som skedde i samarbete med andra, inte minst med kollegorna i kostymateljén och smink- och perukavdelningen.

I slutet av sin produktiva karriär skapade S kostymen till den kritikerrosade danska TV-serien Matador (1978–82). Hennes sista stora uppdrag kom att bli i Hasse Alfredsons Den enfaldige mördaren (1982), där hon i arbetet med änglarna enligt egen uppgift åstadkom sin mest fantastiska specialeffekt någonsin. Därefter började det höga tempot ta ut sin rätt, men S bidrog med kostymen till två episoder i den europeiskt samproducerade TV-serien August Strindberg: ett liv samma år som hon blev sjuk och efter kort tid gick bort i cancer.

Författare

 Louise Wallenberg

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Fyra hundra statister kostymeras i utvandrarfilmen (DN 17 febr 1969); A Bergman o N Harning, Bergman på modet: om kläderna i Ingmar Bergmans filmer (2017); H Hellman, Engletøj til en morder (Politiken søndag 9 maj 1982); L Hoffman, Dansker laver kostumer til Kubrick-film (Aktuelt 30 dec 1973); H Holmberg, Hun klæder Matadors personer på (Berlingske tidende 17 nov 1979); Hun tegner kostumer til alle verdens-stjernerne (Jyllands-Posten 12 sept 1976); P Jensen, Har tegnet kostumer siden hun var 12 år (Politiken 7 april 1976); D N Landis, Dressed: a century of Hollywood costume design (2007); P Lindbladh, Ulla-Britt från Växjö fick klä filmens stjärnor (Smålandsposten 23 sept 2016); B Ludvigsson, Ulla-Britt gör kläder som räcker till Oscar (Göteborgsposten 24 sept 1983); M Mago, Klä av, klä på: tecknat och antecknat (1988); J Richter, Bondväst lika roligt som 1700-talskostym (Expressen 1 mars 1976); J Törnqvist, Smålänningar: världens mest framgångsrika folk (2013); L Wallenberg, Mago’s Magic (Film, fashion, and the 1960s, ed E Paulicelli, D Stutesman o L Wallenberg, 2017).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ulla-Britt Söderlund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35238, Svenskt biografiskt lexikon (art av Louise Wallenberg

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35238
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ulla-Britt Söderlund, urn:sbl:35238, Svenskt biografiskt lexikon (art av Louise Wallenberg