Meriter

Söderman, Henrik Wilhelm, f 29 mars 1829 i Österbybruk, Upps, d 13 april 1901 i Uppsala. Föräldrar: dagsverkaren Anders S o Anna Lovisa Söderberg. Skräddarlärling i Uppsala 42, kryddkramhandlarbiträde där 48, erhöll burskap 15 aug 55, öppnade handelsbod sept 55, delägare i Svartbäckens brännvinsbränneri 60, VD för Ångfartygsab Garibaldi 62–79, led av dess styr under 90-talet, led av styr för Upsala bayerska bryggeriab 65–01, VD för Ångslupen Menotti 66–70, grundade Rasbo mejeri ab 72, VD för Upsala ångqvarns ab 74–77 o 82–01, led av stadsfullm i Uppsala 75–78 o 83–01, led av styr för Upsala handelsfören 78, VD för Ångfartygsab Nya Upsala 81–99.

G 25 nov 1855 i Uppsala m Anna Josefina Hasselhuhn, f 20 sept 1827 i Sthlm, Klara, d 26 okt 1890 i Uppsala, dotter till järnkramhandlaren Isak Joakim H o Constantina Sabin.

Biografi

Endast 13 år gammal lämnade S hemorten och en förutbestämd tillvaro som anställd vid bruket och blev istället lärling hos skräddarmästare Anders Nyblom, far till C R Nyblom (bd 27), i Uppsala. Han övergick senare till en anställning hos kryddkramhandlaren Ulander där han snart fick bli bokhållare. 1855 vann S burskap och öppnade sin egen kryddkram- och vinhandel, belägen mitt i stadskärnan. Den stora expansionen för Uppsalas industriella verksamhet kom först något senare, men S följde framgångsrikt med i den utveckling som inleddes vid mitten av seklet då skråväsendet och handelsregleringen upphörde och det blev möjligt att bilda aktiebolag, vilket minskade de ekonomiska riskerna för en företagare.

Under 1850-talets sista år drabbades S och hans hustru av den stora tragedi det innebar att på kort tid förlora tre barn i kolera, medan rörelsen samtidigt tack vare erhållet tillstånd att sälja brännvin gick allt bättre och gjorde S till en tämligen förmögen man. Tillsammans med viktualiehandlaren F O Törnlund och brännerimästaren Adolf Olofsson blev han 1860 ägare till Svartbäckens brännvinsbränneri. Ett par år senare beslöt sig S och Törnlund för att utmana stadens enda rederi och köpte ångfartyget Garibaldi som sattes in på rutten Uppsala-Stockholm. Rederiet blev framgångsrikt och S grundade längre fram ännu ett. Trots sitt engagemang i båttrafiken ställde sig S inte negativ till järnvägens utbredning utan var tvärtom en av förkämparna för att stambanan norrut skulle dras via Uppsala. Senare i livet argumenterade han under många år för en järnvägslinje mellan Uppsala och Gimo vilket skulle ha underlättat affärsförbindelserna med de sädesproducerande orterna i stadens närhet – och även hans egna resor till egendomen i Rasbo – något som emellertid aldrig förverkligades.

Då S också erhållit rättighet att bedriva krogverksamhet öppnade han en krog med brännvinsbod i den stora fastighet han köpt i centrala Uppsala. 1865 blev han VD för det nybildade Upsala bayerska bryggeriab. Produktionen moderniserades, ölets hållbarhet förbättrades och bryggandet blev snabbt en lönsam industriverksamhet. Ungefär ett decennium senare igångsatte S det företag som kom att bli hans mest betydelsefulla och dessutom Uppsalas största industri, Upsala ångqvarns ab. Här bedrevs kvarnrörelse och sprittillverkning och företaget gick snabbt med så stor vinst att omfattande investeringar kunde göras som gav verksamheten ytterligare skjuts. Nya magasin byggdes, ett järnvägsspår drogs till hamnen och senare inrättades t o m en egen telefonledning till kontoret inne i stadskärnan.

Bolaget hade förutom S ytterligare en VD vars uppgift var att förestå ett kontor i Stockholm. Efter flerårig maktkamp tvingades S, som uppenbarligen stött sig med sina medarbetare, 1877 att avgå. Han förlorade därmed också sin plats i Uppsala stadsfullmäktige. Efter att målmedvetet ha arbetat för att vinna aktiemajoritet och ägnat sig åt flitig polemik i lokalpressen mot bolagsledningen, vari bl a hans gamle kompanjon Törnlund ingick, kunde han fem år senare återinträda i bolagsstyrelsen och även fullmäktige. Efter sin återkomst genomförde S stora förändringar i produktionsapparaten. Bolaget övergav också kolfiltrering som reningsmetod och övergick till fraktionerad destillation, vilket innebar att man kunde producera brännvin av samma goda kvalitet som L O Smith (bd 32). ”Upsala-Aqvavit” med kummin blev en ny och långlivad specialitet.

Under 1880-talet beslöt man att komplettera tillverkningen med produktion av pressjäst, liksom att dramatiskt förnya maskinparken i både kvarnen och brännerierna. Kvarnen blev nu en valskvarn vars förmalningsförmåga under decenniet ökade med 140 %. Icke desto mindre inträffade en kris förorsakad av dåliga skördar och uteblivna likvider. S:s anställda, som han förefaller ha stått i ett traditionellt patriarkaliskt förhållande till, erbjöd sig frivilligt att avstå lön för att rädda företaget, och tillsammans med ett lån från bl a S själv och i synnerhet införandet av skyddstullar överlevde det. Det följande decenniet blev betydligt stabilare och hans sista år i livet, 1901, blev företagets dittills bästa med en försäljning på närmare 2,5 miljoner kronor. Efter S:s död drevs det vidare av sonen Henrik Wilhelm S.

Efter en blygsam start i livet arbetade sig S upp till en position som en av Uppsalas mest förmögna och inflytelserika affärsmän. Han förvärvade flera egendomar utanför staden, skänkte medel till Helgo Zettervalls stora renovering av domkyrkan – där han sedermera fick en storslagen begravning – och lät i samband med universitetets 400-årsjubileum donera en större summa till en stipendiestiftelse som existerar ännu idag (2023). S var emellertid svår att samarbeta med och emellanåt tämligen hänsynslös i affärer. Omdömet i Svenska millionärer är synnerligen beskt, men författaren tillstår ändå att det var genom S som Upsala ångqvarns ab blev stadens ”utan jämförelse förnämsta industriella etablissement” – samt noterar det något ironiska i att den man som gjorde sig en förmögenhet på brännvin själv var nykterist.

Författare

 Lena Milton

Arkivuppgifter

S:s stora saml av efterlämnade dokument i Henriksbergs gårdsarkiv, Uppsala stadsarkiv. – Enstaka brev från S i UUB.

Tryckta arbeten

Utgivit: Handlingarne i rättegång mellan H. W. Söderman och A. Olofsson i fråga om återbekommande af ett skuldebref. [Kolofon:] Upsala 1884. (Upsala-postens tr). [4], 76 s. 8:o. [Förordet daterat jan 1885. Rättegångshandlingarna enligt förordet utgivna av S.]

Källor och litteratur

Grosshandlare H W Södermans begrafning (Upsala nya tidning 20 april 1901); H W Söderman (Upsala nya tidning 15 april 1901); C Melin, Nykterist med sinne för brännvin (2015); S Sigroth-Lambe, Spritmogulen som lyfte Uppsala (Upsala nya tidning 8 sept 2015); SMoK; Svenska millionärer (1903); K Ullenhag, Uppsala stads historia, 5, Industriell utveckling och demokratisering, 1862–1921 (1984); Upsala handelsförening 100 år (Upsala nya tidning 3 nov 1947).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henrik Wilhelm Söderman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35246, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35246
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henrik Wilhelm Söderman, urn:sbl:35246, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton